Kategoriarkiv: Okategoriserade

Naprapatbesök!

På tävlingen i helgen, som det kommer ett inlägg om senare, kanske, så var Sofia uppe från Halmstad och passade då på att fota Spajk för kelpiegallery. Kelpiegallery är en jättefin sida med bilder på kelpie´s! (Klicka här så får ni se!) Det är Sofia som helt ideellt sköter detta galleri, helt otroligt! Jag har inte haft tillfälle att låta Spajk fotas förrän nu, bättre sent än aldrig! Sofia har för övrigt en halvbror till Spajk, hennes Glenn har samma pappa som Spajk, Sofia har en hemsida med supermegadundersnygga bilder!! Väl värt ett besök!

Det finns några av hans släktingar fotade sedan förut (Kika in här, titta på de Meringas-hundar som heter något på Iiiiiiii, som i Isengrim)

Nåväl, när vi skulle ställa upp Spajk så flyttade han hela tiden ena baktassen och ville inte riktigt stödja på den…. Jag började ana oråd och när jag sedan började tänka på vilket stul vi haft med fjärren då han alltid flyttat samma tass lite framåt så blev ju helt plötsligt 1+1 2!

Vi var ju iväg förra våren till Ann Essner som fick kolla igenom honom inför säsongen och jag hade planerat att göra detsamma nu till våren. Men nu kände jag att det nog blev lite mer akut än att vänta till våren. Så igår ringde jag till Ove på Jernvallens multicenter och fick en återbudstid i går kväll! Det visade sig vara så turligt att Camilla också fick en tid igår med Yoda. Så vi packade ihop oss i bilen och styrde mot Sandviken.

Yoda har varit lite seg på sista tävlingen och Camilla misstänkte att det var något knas i kroppen, vilket stämde! Efter lite tryck och kläm så blev det hemläxa med övningar att göra för att han skulle balansera höfterna och belasta.

Spajken då? Det började med att vi fick gå ute och gå i snäva cirklar vilket då Spajk såklart inte kunde….. Sen in och börja klämma och känna och det var lite knasigt både här och där 🙁 Stel i höfterna både framåt och bakåt, stel i ena bogen och stel i nacken…. Dessutom reagerade han väldigt mycket när Ove tryckte på vänster framtass. Jag hann att ge upp hela vår tävlingskarriär där ett tag innan Ove med sina magiska händer lyckades lösa både det ena och det andra!

Jag fick frågan om jag fysade Spajk mycket? Eeeeehhhh, om han tagit en titt på hur jag ser ut så borde han väl fatta att jag INTE gör det? Men jag svarade sanningsenligt att det är Nicklas som sköter den biten…. Aha, sa Ove och skrattade lite medans han förklarade att Spajk hade mycket muskler på ”rumpan” och att det brukar vara så på hundar som springer mycket.

Det tog en stund innan Spajk slappnade av, men när han väl gjorde det så låg han på golvet och njöt när Ove med mjuka händer kände och klämde. Sofia sa i helgen att det syns att Spajk tycker om fysisk beröring, och det märktes tydligt även hos Ove, Spajk kröp gärna upp i knät på Ove och ville vara nära och bli klappad på.

Efter lite detektivarbete kom Ove fram till att problemet på Spajk satt ungefär mitt på ryggen. Men när han tryckt och klämt lite kunde Spajk både sträcka höften bakåt och framåt, likaså den tidigare så stela bogen kunde han röra finfint. Magiskt!

Dock har han har lite svaga diagonaler och behöver stärka dom med små enkla övningar. Vilket också Ann påpekade förra våren… Lite skönt att båda såg samma sak! Så nu är det bara att träna på och vara duktig med övningarna hemma.

Enligt Ove så var det en enkel sak att fixa till Spajk så han är fit for fight igen, han började redan där på plats belasta höfterna bättre än innan och stod så fint på pilatesbollen fast det var första gången han provade.

Nu är det alltså upp till mig att träna vidare och stärka honom ännu mer i kroppen så vi kan ha många långa år kvar på tränings- och tävlingsbanorna!

 

 

Nu var det alltså dax för Spajk att fotas.

Fick en fråga!

Jag har en ny kollega på jobbet och han frågade mig: Varför håller du på hund, tävlar och så?

Eeeehhh, jaaaaa, jooooo svarade jag och hasplade ur mig standardsvaret, ”Jag ville ha hund när jag var liten” och ”det var egentligen Nicklas som ville ha hund” Vilket ju är sant på sätt och vis! För som liten drömde jag om en egen hund, men fick hålla tillgodo med granntaxen Max, kusinhundarna Tanja, Frida och Bessie och inte minst farmors Smålandsstövare Sickan.

Någon egen hund var det inte tal om då systeryster är allergisk, så jag höll till godo med omgivningens hundar.

När jag sen träffade Nicklas så hade han träffat ett antal hundar i flygvapnet och ville gärna ha en egen, så sagt och gjort, vi hittade en kennel som skulle ha valpar och vi fick köpa en valp. Såklart förberedde vi oss och läste på, det var inget impulsbeslut utan väl förberett!

I samma veva flyttade vi hit till Rättvik och vi började på kurs, med mål att Arrac skulle bli tjänstehund i hemvärnet. Nu gick det inte vägen, för han visade sig ha en journal tjock som en bibel + att han var skotträdd…. Men ändå, under kursen så väcktes något i mig! Så kul det var att ”hänga” på klubben, att umgås med ”hundfolk”! Vi träffade bra instruktörer som peppade oss att fortsätta träna och gå fler kurser. Valpkurs blev till allmänlydnadskurs som sen ledde till tävlingskurser och snart var vi anmälda till tävling.

IMG_0606
(En bild som inte alls hör ihop med texten egentligen, men inte kunde jag väl tro att jag drygt 10 år senare skulle vara på bild i en broschyr om rasen kelpie?? Just denna bild är publicerad i en rasbroschyr som visar kelpien’s mångsidighet!)

Arrac och jag tävlade oss upp till klass 3, vi startade ju vår karriär lite sent och tyvärr hade han ju inte riktigt hälsan med sig utan fick avlivas vid 7 års ålder. Men då hade jag ju nästa tävlingshund på G, fina fröken rottweiler! Ni som känner oss vet att Dizni inte motsvarar mina krav på tävlingshund….. Hon är fantastisk på alla sätt och vis, men någon tävlingshund är hon inte! Men nu har jag ju fått den tävlingshund jag så länge letat efter!

Men varför i hela världen tävla??
Viktigast är väl att ha kul!? Ja, jo, såklart, jag skulle ju inte tävla om jag tyckte det var tråkigt!
Men VARFÖR är det så kul?

Förutom kamratskapen som jag uppskattar jättemycket, att åka iväg ett gäng goa glada vänner, fika, fnissa och bara prata är jättekul. Vissa hänger på caféer och på shoppingställen, vi åker och tävlar!

Men utöver det då, vad är det för vits att betala pengar för att gå in på en plan, bli kritiskt granskad av domare, tvingas göra som en tävlingsledare säger och dessutom låta en publik beskåda det hela? Ja det kan man ju fråga sig……

Det kan ju tyckas vara så att tävling är ett kvitto på att man tränat hunden rätt, men det finns ju tusen hundar som INTE gör på tävling som dom gör på träning, så tävling är ju inte heller rätt ställe att mäta just hundens kunskaper på.

IMG_0550

För mig handlar det om en teamkänsla, att vi tillsammans ska prestera som bäst just på tävling. Ett test av hur allsidigt vi tränat, hur väl förberedda vi är på det oförutsedda som händer på tävling.

Känslan av att komma fram till tävlingsplatsen, vara sådär äckligt pirrig i magen, gå på toaletten tio tusen gånger, dricka kaffe fast jag druckit två liter i bilen, att prata nervöst hela tiden om totalt oviktiga saker, att vara hungrig men ändå inte vara sugen på något, att fippla med utrustningen fast jag VET exakt var jag har grejerna! Det är ju en del av det som är kul 🙂

IMG_0593

Ibland går det ju bra, ibland går det fullständigt åt skogen, men tänk vad tråkigt om allt gick på räls hela tiden? Tävling är ju ett sätt att se vad man behöver träna med på!

Det är lite som att jämföra med en solist i vilken orkester som helst, man övar och tränar på stycket man ska framföra, samspelet med orkestern, att värma upp och att sen börja spela och varenda liten ton ska sitta perfekt, intonation och ”känslan” ska vara rätt! Precis som att kliva in på en tävlingsplan!

Jag är inför varje tävling nervös, men tror att det är positivt, då blir jag lite mer ”på tå” och taggar till lite.

Men måste man inte vilja vinna då, när man tävlar? Nej, absolut inte!! Inga vinster eller priser i världen motiverar mig att tävla! Men viljan att bli BÄST då? Nej, inte heller det är det som sporrar mig att tävla! Jag vill prova och se hur väl och jag Spajk kan teama ihop.

Sen är det ju så att ju större tävlingen är, desto mer nervös blir jag, vilket i sig är en träning! För mig skulle det vara förödande att komma till en tävling och tänka ”det här ska jag vinna” för då kommer det gå käpprätt åt skogen, tror jag?? Jag har aldrig provat…. I och med att det inte är ett mål för mig så blir det liksom orealistiskt att tänka så!

IMG_0581

Jag tävlar för att jag gillar det, Spajk verkar gilla det och vi har kul ihop, sen får vi veta vad vi måste träna mer på! Plättlätt! Nu har ju Spajk skrapat ihop lite meriter, men jag har aldrig, och kommer aldrig, tävla bara för att få en tjusig titel eller en merit! Aldrig! Jag tävlar för att jag vill och tycker det är kul!

Sen är det klart jag är en tävlingsmänniska, men det tar sig mer uttryck i att jag blir så grymt besviken på mig själv när det går dåligt! Gör Spajk något tokigt, då är det ju mitt fel som inte tränat på det! Den som måste bli bättre är ju JAG, inte Spajk, han gör bara det vi tränat på!

Ja, undra om min kollega är nöjd med svaret???

IMG_0612

Till helgen är det dax, då är det tävling igen!
Tjohoo!

 

Tävlingsdax!

Ja, i år är det ju fullt fokus på lydnadschampionatet!

Fick lite pepp av Kerstin i veckan, så nu känns det inte längre som ett ouppnåeligt mål! Tack!

I fredags eftermiddag styrde jag kosan mot Karlstad, det var ett USELT väglag, så det tog längre tid än jag trott att köra. Vi kom dock fram och installerade oss på hotellrummet, ja, vi lyxar med hotell när vi åker iväg! Jag betalade drygt 800 kr för rummet och jämfört med vandrarhem så blir det inte så mycket dyrare! Sen är det lite vardagslyx att få krypa ner i välbäddad säng och på morgonen gå ner och ladda med en rejäl hotellfrukost!

Hotellet hade ingen restaurang så jag fick studsa ut för att hitta någon middag, det fick bli Subway som serverade middagen, som jag åt sittandes i sängen…. Spajk och Dizni var MER än sugna 🙂  
Spajk tigger lite på tvären 😉 
Jag gillar hotell med hundrum, då finns det ibland matskålar och grejer, i just detta rum fanns dessutom en biabed! Lyx! Men tror ni det passade fröken D? Nej,hon skulle såklart klämma in sig på en minimal liten soffa! Där låg hon större delen av natten innan hon kom upp i sängen till mig och Spajk! 

Sen då frukost….. Det är så lyxigt att gå ner till en framställd frukost! Strax efter kl 6 var jag dessutom ensam i hela matsalen, så det var bara att gå loss ordentligt!

Tävlingen hölls i Dog-o-rama hundarena, vilket ställe! Varmt, skönt och med bra underlag. Sen var tävlingen så himla trevlig! Det var en sådär varm go känsla som finns på vissa ställen, sen finns det ställen som är raka motsatsen också, men till Hammarö återkommer jag gärna! Domaren sa till oss i samband med samlingen ”Nu ska ni gå ut och ha roligt på planen” och det hade vi verkligen, det var en skön prestigelös stämning och vi skrattade tillsammans när något gick riktigt mycket på tok, tänk om det kunde vara så överallt!

Hur gick det då??
Jo, vi har ju tränat en hel del på gruppmomenten, där problemet har varit att han blir så jäkla glad när jag kommer tillbaka, så då rör han sig lite. Men idag gick det bra! Sen nosade han lite och kröp lite på platsliggning när jag kom tillbaka. Men en KLAR förbättring mot de sista tävlingarna!

Eliten var uppdelad i två omgångar, eller egentligen tre, men gruppmomenten är ju alltid en omgång för sig. Sen var det fritt följ, Z, inkallning och rutan. Sen ut och vänta och sen köra alla apporteringar och fjärr.

Första delen var Spajk lite okoncentrerad och inte ”med” riktigt, vilket syns på poängen. Enda positiva grejen var väl att han inte vände sig om på ståendet i zätat! Annars hade jag gärna gjort om hela första delen faktiskt!

Nåja, ut och ladda om för nästa omgång, vilket brukar vara den sämsta delen för oss. Men tro det eller ej, det gick jättefint för oss idag! På vittringen gjorde han det SÅ fint!! Tog rätt pinne och kom in med den utan att tveka, så skönt kvitto på att vi tränat rätt! På fjärren förstår jag inte riktigt hur vi kunde få en nolla, men han missade ett skifte som var sitt-stå, efter två extra kommando lät jag honom sitta, men då var ju nästa skifte sitt, och då satt han ju redan och då räknade domaren det som att han hoppat över en position och direkt intagit nästa och då är det helt riktigt med en nolla. Men lite surt är det så nu fick jag lära mig att jag ALLTID ska få honom att ändra position! Eller egentligen ska jag ju inte tänka så, utan jag ska tänka att han vid varje skifte och göra rätt på första kommandot, plättlätt!

lydnad Hammarö – en länk till protokollet!

Vägg i vägg med hallen låg en godisbutik….. för en godisråtta som mig kunde jag ju inte låta bli att gå in…….  

Skoja inte att det fanns lite att välja på!!!

Hur som helst så var det en mycket trevlig tävling! Ett kvitto på att vi tränat rätt på det som varit våra problem sista tiden, gruppmomenten och vittringen. Fjärren får vi helt enkelt jobba vidare på!

Jag träffade pappa Bocca´s uppfödare Christina, hon sa att dom var lika i rörelserna, inte bara i den gråa nosen 🙂


Trots att vi bara fick ihop till ett tredjepris och kom på fjärde plats så fick vi fina priser! Alltid kul!

Jag träffade också en valpköparintressent som kom förbi och ville träffa Spajk, kul med engagerade valpköpare som vill träffa både hane och tik innan! Vi gjorde ett gott intryck, så nu håller vi alla tummar att det blir valpar i slutet på mars.

Nu laddar vi för nästa tävling, för även om inte alla poäng satt idag, så känns det bra och vi kör vidare!

På återseende!

rackarn’s vittring

Tänk, alltid är det något som inte funkar…. nu har vår vittring börjat strula!?

Nu har jag helt nya pinnar, ingen har tagit i dom så jag kan inte skylla på det.

Vi har haft en ganska stabil vittring, har dock haft lite bekymmer med att han plockat rätt pinne men sen blivit osäker och släppt den för att analysera resten av pinnarna. Men det var rätt länge sedan, så jag trodde det var ett avklarat problem!

Men nu verkar det gått troll i detta moment, som jag egentligen gillar och har en klar bild av hur jag vill att det ska se ut!

Här tar han ju rätt? Men frågan är om han bara chansar?

Här tar han ju också rätt, men frågan är om det är för att det är den första pinnen??

Här kommer nått lite typiskt oss, han gör en analys, tar rätt men sen måste han ändå kolla de andra också?

Här tar han fel och tvekar jättemycket… vi har ju kört en stund så det kan ju vara därför.

 

Det här är sista gången, så här är han lite tryckt och tveksam…

Planen lyder numer; Han ska bli säkrare i analysarbetet och när han plockar upp rätt pinne ska han vara övertygad om att han gjort rätt! Lätt va???

Men hur all värld ska vi komma dit?? Jag har kört fast och får väl läsa lite böcker och hoppas det dyker upp någon lösning för oss. För attans att vi ska fixa det!

Konstruktiva tips mottages tacksamt!

Klart slut, tvärslut!

Ännu mer träning!

Jajemän, här ligger vi inte på latsidan, fast jämfört med många andra tränar vi lite, fast i jämförelse med många tränar vi ganska mycket!

Jag har ju egentligen ingen aning om vem som läser, om det ens är någon som läser? Men oavsett vilket så är det kul att skriva! Är det sedan någon som läser och kan lära sig av våra misstag så är det väl gott så?

Sist vi tränade så stötte vi på problem med vittringsapporteringen? Det verkade som Spajk aldrig gjort detta moment? Vilket han naturligtvis har, flera hundra gånger dessutom. Tror vi drabbades av lite hjärnsläpp?

Jag har kämpat med att han ska gå från vänster till höger, så jag har lagt en godis till vänster om pinnarna, vilket inte är något konstigt, att jag ”tillåter” han att gå några steg framåt är ju egentligen inte okej, men det är ju inte det vi tränar på så därför tillåter jag det. Men sen? Vad händer liksom?

Eller här?? Inte ett rätt så långt ögat når!

Nåja, jag brukar tänka att ”en gång är ingen gång” så jag gjorde om hela momentet men det blev inte rätt då heller????? Tramspelle! Vi nötte och höll på en stund utan att det blev bra. En av gångerna smakade han på ALLA pinnar utan den som var rätt?? Jag blev såklart lite frustrerad, och vet ni vad? Det blev inte ETT DUGG bättre av det 🙂 Men det var bara att jobba oss igenom det, men ibland undrar man ju hur dom tänker… Jag avslutade med att jag själv lade ut pinnar med tång och bara tog i en av dom och då gick det minsann bra att hämta rätt?

Men jag måste ju säga att lilla Spajken är en underbar liten individ att träna, jag tror vi körde vittringen säkert 10 gånger och varje gång ställde han upp och gjorde sitt bästa!

img_5600.jpeg
Det gick åt några pinnar….

Jag var trots allt lite less och frustrerad när jag kom hem, varken Camilla eller jag hade någon lösning, så jag bestämde mig helt sonika för att bränna upp pinnarna och bara köra nya pinnar hädanefter….. Sagt och gjort! Pinnarna brändes!

img_5603.jpeg

Nåja, idag när vi tränade så funkade det utmärkt? Vi körde två gånger och då blev det rätt båda gångerna, så det var nog lite av ”en gång är ingen gång”syndromet som slog till med full kraft i lördags! Nu kör vi bara nya pinnar och är noga med hanteringen av dom så hoppas vi det löser sig! Nu har vi många pinnar och lägger alla ”smakade” pinnar i en låda och resten i en annan låda. De smakade pinnarna får stå ute lääääääänge för att bli doftfria, eller så eldar jag upp dom, övriga pinnar som bara legat som utfyllnad får vila i lådan tills alla pinnar är slut och sen börjar vi om. Det blir lite panik när ett moment som tidigare fungerat men helt plötsligt slutar fungera!! Då blir jag trygg av att göra planer och just detta med pinnhantering skapar trygghet och är på gränsen till fyrkantigt! Men ack så bra det kommer bli!

Idag var vi i ett svinkallt ridhus och tränade…. jag var lite uppgiven och less när jag kom dit. men blev på bra humör efter  några minuter tillsammans med bra träningskompisar! Tänk vad bra det är att omge sig med ett bra gäng människor!

På grund av det lite bistra klimatet i ridhuset blev det inte ett dugg fotat eller filmat…. Inte heller så mycket precisionsmoment, förutom ett par vittringar körde vi placering i rutan och lite inkallning. I rutan har jag verkligen börjat se ljuset i tunneln och det känns tryggt och bra. I inkallningen har jag verkligen bestämt mig att ”stå” är ”stå” och inte ”stanna så fort du kan” så det känns också som om vi är på rätt väg.

Jag som verkligen gillar snö och kyla börjar längta efter ljumma vårkvällar med barmark så man kan träna ute på en stor plan och träna spontant när man vill!

I övrigt så petar vi på vårt fria följ….

En del av mig säger ”åh, det ser trevligt ut” en del av mig ser att han glider lite i position, att han inte sitter parallellt med tassarna och att jag ibland belönar att han sitter lite snett, Jag är inte heller konsekvent med exakt var han sitter i höjd med mina fötter? Han går också lite långt fram i position, men bara att jobba på och tack vare filmen så ser jag det ju med egna ögon! Att han släpper när jag går mot väggen är inget nytt, det har vi jobbat på och har kommit en bit på väg, och i lokalen är det svårt att låta bli att gå nära väggarna, så bara det är en bra träning.

Sen är ju hans übernysning bara hur söt som helst 🙂

Det var väl allt för nu?

Over and Out!

Lite träningspepp!

Ja, alltså detta med att filma….. det är ju så himla nyttigt! Men ack så jobbigt att titta på, men utan att ta tag i det vi inte kan så blir det ju inte bättre!

Vår bekymmer är fria följet…. Jag avundas alla som har ett snyggt fritt följ! Vi har kommit en bit på väg men det finns många delar att förbättra, vårt saktagående och våra halter inte minst. Spajk är ju så tacksam att träna, han vill vara till lags och gör sitt bästa!

Sen har vi hans placering i rutan, han hittar alltid rutan och han vill gärna springa dit, men sen när han väl är där så blir det svårt för honom att hitta rätt placering. Varför har det blivit så? Jo, för att jag har tränat fel! Eller helt enkelt belönat fel saker vilket gör att han idag tror att han gör rätt, så det är bara att lära om och lära rätt! Så nu är det nolltolerans på att stå på fel plats! Han är ju även där så tacksam att träna, han ”går inte ner” sig utan provar glatt igen.

Vi lekte lite med våra konskick också, här stannar han på fel sida konen mot vad han brukar göra, min teori är att han blir lite ambivalent till leksaken som ligger bakom konen. Jag ser ibland det beteendet hos honom och gissar att det är hans vallanlag?

Sen var jag tvungen att testa att filma när jag går, det är helt ljuvligt att kunna träna inne, i mjukisbyxor och raggsockor! Han fladdrar lite i position och sätter sig lite segt och snett, men håll tillgodo!

Trots drygt en timmes träning var inte Spajk ett dugg sugen på att åka hem, så när han kom med bollen i munnen och ville leka så går det ju inte att säga nej, så det blev lite bollek innan vi åkte hem, såklart 🙂

Vi är verkligen inne i ett träningsflow nu, det känns som jag skulle kunna träna hur mycket som helst, synd bara att det är så rackarns kallt ute! Så vi måste hålla oss inne, annars fryser vi ihjäl! Det är inte det att jag inte klarar kylan, men jag tycker det är svårt med precisionen ute med bylsiga kläder, handskar och mössor.

Jag kan inte lova att jag kommer uppdatera bloggen oftare, men det är ju så kul att gå tillbaka och titta, för mig är det också ett sätt att bearbeta vår träning, fundera, titta på filmen och fundera en vända till.

Allt för nu, klart slut!

Lite träning!

Ja, nu har det äntligen blivit lite ordning på träningen igen!  

Ska det bli några resultat så är det ju bäst att träna….. Jag har ju oftast tränat själv, men vissa saker går inte att träna själv i lydnaden så då gäller det att hitta likasinnade! Folk som har samma mål och har sinne för detaljer och som funkar att träna tillsammans med. Att träna tillsammans och att våga be om hjälp är inte lätt, det kräver att man vågar blotta sig och visa det man är allra sämst på. Det kanske inte är svårt för alla, men för mig har det varit svårt! Men med goda kamrater så blir prestigetröskeln låg och det känns helt okej att visa våra absolut sämsta sidor. 

Jag har ju insett att i eliten är det inte okej med en lite sned sittning, i söket säger vi på skoj ”lite snett är också rakt” men i eliten funkar inte det, tyvärr! Där måste det vara rakt och exakt och att då träna med folk som säger ”jodå, han sitter rakt” fast han egentligen sitter lite snett, då är det liksom kört! 

 Via Camillas jobb har hon ibland tillgång till en lokal inne i Rättvik, den är inte stor, men lagom för att träna precision och ”småsaker” Det är lyxigt att kunna träna i ”inne-kläder” och raggisar 🙂    

Det funkar att vara två, om man har hundar som håller sams! För det blir ibland lite trångt! 

 
 Spajk blev lite bekymrad när Camilla snodde hans boll, hans pipis och mattes sko!?!?   
Men det var ju bara för att få lite  störning till vittringen! 

 
Vi, dvs jag och Spajk har alltid haft ett uselt fritt följ… Såklart en följd av att vi tränat fel, men nu rackarns har vi tagit tag i det och med Camillas granskande ögon har vi nu tagit många kliv framåt när det gäller position och svängar. Det gav resultat, för på senaste tävlingen hade vi inga sneda sittningar! Så skönt när träningen ger resultat! Vi har några fler bitar att ta tag i, men sakta och säkert tar vi små kliv framåt. 

  
Idag trotsade vi kylan och åkte till Mora för träning i ridhuset tillsammans med Nice, Camilla och Maria. Nyttigt med nya ögon som ser och nya röster som kommenderar! Nu gjorde vi på många sätt en usel träning, men framkallade iaf lite goda skratt när jag av ren ilska hoppade jämfota när Spajk var både blind och döv! Jag pekade vänster och han sprang höger, jag ropade loss men Spajk snodde fel apport….. Blev lite intensiv träning av kon-skick och höger/vänster efter det och vips så både såg han och hörde han utan problem 🙂 

Nice har en vansinnigt härlig rottistik från KullaGullas, det är hundar som Luva som gör att jag tror på rasen rottweiler! Hon är lyhörd och har en härlig kamp och inte minst så vill hon samarbeta! Nice och jag har ju varsin rottis från Askelons sedan tidigare och det är ju en milsvid skillnad på att se Luva jämfört med ex Dizni! 

Jag hoppas vi får till flera träningar, det är kul att träna med olika hundar, Maria och Cliff tillhör också vårt ”elitsatsande” gäng, Cliff är en häftig schäferkille som jag gillar massor! Rejäl och lite burdus men så himla häftig 🙂 Fast jag skulle aldrig kunn träna en hund som Cliff, jag är alldeles för impulsiv och fladdrig. Maria är lugn och metodisk när hon tränar och utstrålar verkligen lugn och trygghet! Men jag lär mig nått varje gång jag ser Maria hantera yrvädret Cliff! 
För övrigt så har jag lovat mig själv på att bli bättre på att uppdatera bloggen, så det märks att vi gör något! 

Tack för nu! 

#Storfot 

För er som följer oss på sociala media, Instagram och facebook har väl knappast undgått att stifta bekantskap med #storfot?

#Storfot är en följd av min operation av hallux valgus. Efter att ha gått med min lilla extraknöl i något år och gruvat mig för vintern och hur ont det skulle göra att klämma ner foten i en känga så ringde jag doktorn och efter lite turer fick jag tid för operation 24 september! 
Såhär såg foten ut innan operation….

Så nog behövdes det karvas lite i foten! Jag tycker ju operationer är lite spännande, så jag var inte ett dugg nervös utan såg fram emot att få vara vaken och närvarande under operationen, lite knäppt kanske!?

Nåväl, Nicklas skjutsade mig till Mora och sen var tanken att han skulle vänta kvar, men det drog ut på tiden så jag skickade ett mess om att han kunde åka hem igen, och tur var väl det för jag fick inte gå hem förrän kl. 15! Det hade blivit låååååånga timmar för Nicklas i Mora.

Det var många operationer och dessutom akutfall, så det tog lång tid innan jag ens fick bedövning! Men när bedövningen väl satt så var det bara att lugnt vila, då fanns det ju ingen återvändo, även om jag i den tråkigaste av väntan ibland trott att min operation skulle bli uppskjuten p.g.a. akutfall!    
En nybedövad fot! Den sprutan som satt vid hälsenan kändes rätt friskt kan jag lova…. men dom andra kändes knappt!

Sen var det bara att åka in på operation och bli tvättad, döm om min förvåning när inte hela foten var bedövad, utan längs hela utsidan och på lilltån hade jag känsel! Men det skulle tydligen vara så…. Sen kommer läkaren in och börjar operera, jag frågar om jag får titta, men det får jag inte, jag får titta ända fram till dom börjar skära, då drar dom för ett draperi. Rätt som det är hör jag hur han knipsar bort något och strax efteråt känner jag hur han börjar såga i benet, ja inte känner så att det gör ont utan benet börjar vibrera! Sen knackar det lite och knipsas lite till innan jag hur han börjar att sy, ja det låter ju inte så mycket när han syr, men jag hör verktyget han knipsar tråd med 🙂 Jag om jag får se när han syr, men inte ens det får jag se…men när han sytt klart får jag titta 🙂

Sen lite bandage och knappt 20 minuter senare är jag klart!

Jag får en sko att använda när jag går, och sen får jag åka hem. Inte ett dugg ont, i alla fall inte så länge bedövningen satt kvar…. men dagen efter hade jag lite ont och låg i soffan. Det bultade och dunkade i foten om jag stod upp, så det var ryggläge i soffan som gällde de första dagarna. 

Jag har världens bästa vänner!! Jag opererades på torsdagen och på lördagen kom Camilla förbi och hämtade mig och hundarna ut till skogen, vi körde bilen så nära vi kunde och sen bar hon ut en stol åt mig så jag kunde sitta och titta när hon tränade, perfekt! Jag fikade och hon tränade, en bra kombination!

Efter några dagar med lite stillhet var det dax att gå på promenad! Med #storfot noga inpackad i raggsocka och sko haltade jag mig runt, tänk vilken lycka!!! IMG_4771

Det stod i hemgångsråden att jag skulle belasta utsidan på foten redan från dag 1, men jag har varit lite rädd att göra det, jag vet inte om det som läkaren kallar ”normal” rörelse inkluderar hundträning och skogspromenader? Jag fick inte ”träna” eller gå till simhallen, inte heller fick jag jogga. Men i övrigt var det inga begränsningar, mer än om det gjorde ont. Till saken hör att jag har väldigt hög smärttröskel, så jag kunde lätt gått längre sträckor, men ville inte riskera att få göra om operationen så jag höll mig relativt stilla de första två veckorna då jag dessutom var sjukskriven.

Jag har verkligen vänner som bryr sig, här är #storfot och jag på väg med tåg till Leksand, där Maria mötte upp och vi åkte mot Borlänge för sökträning! Såklart var det regnväder, så raggsockan hade kompletterats med plastpåse för att klara regn!

IMG_4785

Jag började jobba lite försiktigt, det var skönt att komma tillbaka!  IMG_4819#storfot mår bäst i högläge!

Så efter 6 veckor var det dax att ta stygnen och äntligen lätta på bandaget! Spänningen var oliiiiiiiiiidlig! Men det hade läkt så fint så sköterskan.   IMG_4843

Det lite komiska var att hon lite snabbt tvättade av foten innan hon sedan satte på ett plåster som hon tyckte jag kunde ha kvar några dagar…. jo tjena!? Jag åkte ju raka vägen hem och satte foten i fotbad för att få bort all död gammal äcklig hud!

Sen började såret och tramsa lite, så jag fick sätta på lite strips för att hålla ihop det, men det är klart, det är ju ganska stor belastning på leden och såret hann väl inte läka ihop på nätterna.

Nu är det iaf helt läkt och foten har återfått sin normala form igen!

Då har ännu ett år gått!

Ett föreningsår alltså, vi i Nedansiljans BK hade årsmöte i mitten på februari och jag lämnade med varm hand över ordförandeklubban till Tuttan. Det har varit två lärorika och roliga år, men jag hinner helt enkelt inte ge 100% vilket är vad jag kräver av mig själv för att känna mig nöjd med min insats.

Jag är och förblir en föreningsmänniska!
Att få en grupp människor att röra sig åt samma håll, mot samma mål och vars gemensamma intresse är våra fyrbenta vänner, det är en utmaning, en stundom tuff utmaning, men ack så rolig! För egen del är det, förutom hundträningen, det sociala livet som är viktigt. Att trivas och tillsammans utvecklas! När vi flyttade hit var just brukshundklubben det första stället vi besökte, och några av de jag träffade där räknar jag idag in som mina närmsta vänner! Utan brukshundklubben hade jag inte heller kommit i kontakt med hemvärnet, å det hade ju varit rackarn´s trist?!?

Men nu har jag som sagt lämnat ordförandeklubban vidare, men icke att mitt engagemang kommer avta!!

I samband med årsmötet delades också priser ut för olika kategorier av ”årets hund” men jag, som ordförande, måste ju erkänna att jag misslyckats kapitalt med att entusiasmera medlemmarna att skicka in sin resultat, aldrig har det varit färre som skickade in!  Vi har 1:a, 2:a och 3:e -pris i varje kategori för att fler ska få chansen att få pris. För sanningen å säga, så har man som vi erövrat ett Se BCH under året så står sig övriga medtävlare rätt slätt i motståndet…. Men då kan man ju komma tvåa eller trea?! Som vinnare av ett pris blir det, i mina ögon, mer värt om det varit lite konkurrens om priset! Vi blev årets brukshund (för tredje året i rad) vilket inte var någon konst då det bara var vi som skickat in våra resultat…

IMG_9994

Vi har i lydnaden Kerstin och Nynne som blev lydnadschampion, så där hade vi ju en given segrare, men att komma tvåa eller trea efter en värdig vinnare är inte fy skam! Nu kom Spajk och jag tvåa, vilket inte är ett dugg rättvist när jag vet flera som tävlat men inte skickat in!

Vi kom också tvåa på årets rallylydnadshund och där var det några fler som skickat in och det är kul!

Till sist blev vi också ”ÅRETS NBK-HUND” för tredje året i rad! Det är ett pris där man ska ha varit aktiv i minst två grenar under året och både exteriöra och mentala bitar räknas, plus då de olika tävlingarna. Till årets NBK-HUND var det lite konkurrens och då blir det extra kul att vi vann den i år igen!

IMG_9986

De större pokalerna står på klubben som vandringspriser, det är kul att läsa vilka som erövrat det innan oss! Frida Wallén (Sundberg) har fått det både med Best och Andrea, så det är inte fy skam att stå omnämnd på samma pokal som Frida 🙂

Om det funnits en kategori för ”årets mysvovve” hade Dizni vunnit! Utan tvekan!

IMG_9965

Eller så kunde hon tävlat i ”prickar på vift”….. så rackarns söt 🙂

IMG_9969

Det var allt för nu, på återseende!

Det kom ett mail…..

den 22 oktober öppnade jag mail, precis som vanligt!

Där hittade jag bland lite skräpmail ett mail från en tjej som hette Mira Kangas med rubriken Spajk 🙂 Jag blev ju nyfiken och öppnade snabbt mailet och hittade en lång text på engelska. När jag snabbt läste igenom det så visare sig att Mira letade efter en hane till hennes tik, Cinta.

Jag läste igen och bad Nicklas läsa innan jag snabbt skickade det vidare till uppfödare Maria! För när det gäller avel på kelpie så finns det ingen som vet mer än Maria, så med varm hand lämnade jag över ”ärendet” till henne för att avgöra om det var en lämplig tik för Spajk eller ej.

Självklart tycker jag att han är tillräckligt bra för att gå i avel, annars hade jag ju inte ens tänkt tanken! Maria har använt hans syster i avel och jag har träffat en av valparna som verkar väldigt trevlig 🙂

Detta med avel…alla har vi olika ideal för våra hundar, men nog tycker jag att Spajk har de egenskaper jag eftersträvar! Han har en bra kamp och föredrar lek framför godis, han kan bli både rädd och arg men sorterar bra och vågar gå fram till det han ev. blivit rädd för. Han har bra motor utan att bli stressig och om jag fick bestämma skulle jag vilja ha en Spajk till 🙂

Det enda som talar emot att använda just han som individ är att han ju röntgades med C-höfter men vid omröntgen fick han B-höfter. Kullen i övrigt är fri och har inga krypta hundar vilket verkar vanligt inom rasen!?

Jag skulle aldrig låta honom gå i avel om jag inte tyckte han kunde tillföra rasen något, att ta valpar på sin hund, oavsett hane/tik är inget man gör för sitt eget ego, kullar som föds ska tillföra rasen något annars ska man inte ta kullen. Hade jag fått välja hade inte Dizni gått i avel, av den enkla anledningen. Nu blev det ju inga valpar efter henne, vilket jag tycker är bra!!

Nåväl, åter till mailet. Maria kollade upp tiken och efter några dagar kom svaret att hon tyckte det var en lämplig tik! Så spännande! Efter lite mailkontakt så var jag och Mira överens om att dom skulle komma hit när Cinta hade börjat löpa. Vilket visade sig vara nyårsdagen!

Vem är då Cinta?
Av mailet att utläsa är hon lika mångsidig som Spajk, i Finland har de lite andra klasser men dom tävlar sök och får tävla högsta klassen och behöver tre förstapris för att bli finsk sökchampion.  Hon tävlar agility klass 3 och lydnad i vår motsvarighet till elitklass. Sen har dom också klarat IPO-R Area Search Test B. Cinta är utställd och är Finsk utställningschampion, Helsingfors Juniorvinnare 2011, Finsk Juniorvinnare 2011 på världsutställningen 2014 kom hon 2:a bästa tik!

IMG_9635

Här finns en länk till youtube och lite film på Cinta
https://www.youtube.com/user/Mira9511

En länk till CIntas uppfödare:
http://personal.fimnet.fi/private/henttonen/kennelmaiskis.html
(Den är av förklarliga skäl på finska….. google translate är ett hett tips 🙂 )

IMG_9641

Mira har en hemsida även till Cinta, där finns också lite bilder på henne, en söt liten tjej!
http://maiskismarunda.blogspot.fi/p/puppyplans.html

Nu håller vi alla tummar att allt går bra med valpning och att det tittar ut ett gäng vappar, ultraljudet visade minst 3 valpar!

11025144_10205455700648632_2512560985698677364_n
Här har det gått 56 dagar av 63!

Jag lovar att återkomma med rapport!

Så om någon är intresserad av att importera en Spajk/Cinta-valp så är det bara att ni hör av er till Mira!

På återseende!