Kategoriarkiv: Fru From funderar

Träningsmotivation, eller motivation på det stora hela!

Jo, så var det ju dethär med motivation, att hålla igång bloggen…. Det är ju vansinnigt kul att skriva och när jag väl sitter här så bara flyter fingrarna över tangenterna! I särskilt gynnsamma stunder, som nu, med en kopp kaffe och spotify som spelar julmusik, ja DÅ är det inte svårt!

Men annars kan det väl vara ”sådär” kul…. jag önskar ju att min blogg vore en källa till inspiration för andra, ett ställe där man kikar in och får sig en tankeställare, en god idé eller helt enkelt bara ett litet skratt! Men då lär jag nog skriva något mer inlägg en typ ett i månaden 🙂 Nåväl, tur det finns andra bloggar som uppfyller ovanstående!

Vi går ju in i lite lågsäsong nu….som anställd i svenska kyrkan så har man lite annat att pyssla med, jobbet tar lite mer tid än vanligt, om man säger så! Men kul är det! Så rackarns roligt att det inte går något att det blir lite stiltje på hundfronten….. Spajk och Dizni behöver vila ockå! Nu är det ju inte så att vi inte gör något alls! Men det blir inte så frekvent som annars.

Framåtsändande, detta moment som är så roligt, men så svårt! Spajk är asduktig på att gå rakt fram, han kan springa fort rakt fram…. men sen att liksom få domdär att gå ihop är inte vår grej! Vadå stanna??????? Jag tror seriöst jag ska lära honom räkna till 9! För efter just 9 galoppsprång ska han bryta av till skritt. Det var kloka kennelmamman Maria som lärde mig att just 9 galoppsprång är perfekt. Synd bara att hon inte lärde Spajk räkna redan i valplådan 😉

Nu testar vi target, men jag är inte säker på att han verkligen förstår att det hänger ihop med bromspunkt, han galopperar dit fram och ställer sig och när jag fortsätter gå så går han i rätt riktning, men jag tror fortfarande inte han fattar VAR han ska bromsa utan springer dit targeten är. Jag vill ju att han ska ha en rumsuppfattning och en kroppskänsla för NÄR han ska bromsa! Typ alltså räkna galoppsprången 🙂


Nåja, vi ger oss inte så lätt! Jag tror också på att ställa ”ihop” gruppen lite, så det blir tydligt för honom att han närmar sig gruppen och sedan flytta isär dom!?

Det har varit lite bildtorka på träningarna, så jag slänger in lite mobilbilder på ”Villa Fromhem” i adventstid!

Stryka, är kul med bra strykjärn och med stärkelse blir det ännu finare! Den vita duken har nu legat på köksbordet i flera veckor utan att bli smutsig!? Det måste vara någon form av rekord…

Vår fina julkrubba! Inköpt på en av resorna till Jerusalem, de vise männen är på väg…. 

Sen vet ni, att man har saker som har ett högt affektionsvärde! Vi har den finaste av alla ljuslyktor 🙂 Det är systerdottern Tuva som gjorde den på förskolan och som sedan dess sprider glädje i huset! De andra två har också en historia, men den tar vi en annan gång

Ett nyinköp! Den blev precis perfekt i storlek! 

På vårt lite röriga kontor står dessa adventsljusstakar… De är inköpta 20/11 1995 för det hutlösa priset 98 kr styck! Hur vet jag det? Jo, det har min kloka pappa skrivit på kartongen! Jag fick dom i namnsdagspresent 22/11 1995 då jag bodde i studentlägenhet i Västervik! 

Sen den eviga diskussionen om ljusstakarna skall stå MITT i fönstret eller på sidan? Jag tycker det är snyggare när hela ljusstaken syns utifrån…

Vårt nyinköpta nät! Det blev så fint när det hänger i spaljén utanför sovrummet! 

Å så ännu en namnsdagspresent! Fast denna ängel har jag fått av mormor och morfar, det är mååååånga år sedan! Både jag och systeryster fick varsin som så fint hängde i våra rum hemma på Flädervägen, nu hänger de i familjen From och familjen Milde! 

Ja, det var väl allt för nu!

Tack och hej, leverpastej!

Hänt sedan sist?

Ja, det kan man ju fundera på?

Vi har tävlat en del, såklart! Men utan någon större framgång…… Målet för året var ju att bli lydnadschampions innan året var slut, men nu när halva året har gått så börjar jag inse att det var lite väl orealistiskt! Just nu känns det som jag är nöjd bara jag får ett enda förstapris i eliten!!

Alltid är det något som strular, men det är olika saker varje gång! Hade det varit samma sak som strulade på varje tävling hade det ju varit enkelt att laga, men när det händer de mest oväntade saker på tävling, ja då är det svårt att sätta fingret på vad som ska rättas till!

På en tävling ställde han sig upp i rutan, vilken han aldrig gjort på träning! I dag tappade han apporten på dirrigeringsapporteringen!? Hur lätt är det att träna på dessa oväntade saker????? Idag hade vi tre stycken 5:or i betyg men landade på 246,5 poäng, så idag kände jag verkligen att det var inom räckhåll! Men som sagt, det håller inte att tappa apporten eller att slarva i vittringen.

Men som den siffernörd jag är har jag tagit alla våra tävlingar under 2016 och räknat ut att om jag samlar ihop alla de bästa betyg så landar vi strax under 290 poäng! 286,5 för att vara exakt, så vi ska bara se till att sätta alla moment under samma tävling 🙂 ”Ska bara”….. känns ganska avlägset just nu! Men skam den som ger sig!

Under våren har jag rannsakat mig själv och mitt tävlande, funderat på om det värt att fortsätta? Har varit rätt nere stundtals och övervägt att ge upp lydnaden helt och hållet när vi uppenbarligen tränar så fel! Men så ibland kommer dom där ljuvliga träningspassen där allt bara funkar! 10:orna på tävling trillar in och hoppet tänds igen.

Jag är full av beundran för alla som har en lydnadschampion hemma, eller som har tränat sin hund så väl att dom ligger på en stadig nivå runt 256 poäng eller över! Jag vill också vara där!!!

Nåväl, det får väl bli med nästa hund…..

Annars så har ju våren övergått i sommar, jag har jobbat med församlingens sommarkollo under 3 heeeeeeelt ljuvliga veckor! Nu blir det slutspurt inför semestern, som jag har bestämt ska innehålla massa härliga dagar av hundträning och myspysumgänge med träningsgänget! Det ryktas visst att det ska färdigställas någon form av förråd också, men vi får väl se 😉

Nu är det dax att krypa till sängs, i morgon kör vi ett bevakningsDM i distriktet, håll en tumme eller två för mig och Spajken!

Fick en fråga!

Jag har en ny kollega på jobbet och han frågade mig: Varför håller du på hund, tävlar och så?

Eeeehhh, jaaaaa, jooooo svarade jag och hasplade ur mig standardsvaret, ”Jag ville ha hund när jag var liten” och ”det var egentligen Nicklas som ville ha hund” Vilket ju är sant på sätt och vis! För som liten drömde jag om en egen hund, men fick hålla tillgodo med granntaxen Max, kusinhundarna Tanja, Frida och Bessie och inte minst farmors Smålandsstövare Sickan.

Någon egen hund var det inte tal om då systeryster är allergisk, så jag höll till godo med omgivningens hundar.

När jag sen träffade Nicklas så hade han träffat ett antal hundar i flygvapnet och ville gärna ha en egen, så sagt och gjort, vi hittade en kennel som skulle ha valpar och vi fick köpa en valp. Såklart förberedde vi oss och läste på, det var inget impulsbeslut utan väl förberett!

I samma veva flyttade vi hit till Rättvik och vi började på kurs, med mål att Arrac skulle bli tjänstehund i hemvärnet. Nu gick det inte vägen, för han visade sig ha en journal tjock som en bibel + att han var skotträdd…. Men ändå, under kursen så väcktes något i mig! Så kul det var att ”hänga” på klubben, att umgås med ”hundfolk”! Vi träffade bra instruktörer som peppade oss att fortsätta träna och gå fler kurser. Valpkurs blev till allmänlydnadskurs som sen ledde till tävlingskurser och snart var vi anmälda till tävling.

IMG_0606
(En bild som inte alls hör ihop med texten egentligen, men inte kunde jag väl tro att jag drygt 10 år senare skulle vara på bild i en broschyr om rasen kelpie?? Just denna bild är publicerad i en rasbroschyr som visar kelpien’s mångsidighet!)

Arrac och jag tävlade oss upp till klass 3, vi startade ju vår karriär lite sent och tyvärr hade han ju inte riktigt hälsan med sig utan fick avlivas vid 7 års ålder. Men då hade jag ju nästa tävlingshund på G, fina fröken rottweiler! Ni som känner oss vet att Dizni inte motsvarar mina krav på tävlingshund….. Hon är fantastisk på alla sätt och vis, men någon tävlingshund är hon inte! Men nu har jag ju fått den tävlingshund jag så länge letat efter!

Men varför i hela världen tävla??
Viktigast är väl att ha kul!? Ja, jo, såklart, jag skulle ju inte tävla om jag tyckte det var tråkigt!
Men VARFÖR är det så kul?

Förutom kamratskapen som jag uppskattar jättemycket, att åka iväg ett gäng goa glada vänner, fika, fnissa och bara prata är jättekul. Vissa hänger på caféer och på shoppingställen, vi åker och tävlar!

Men utöver det då, vad är det för vits att betala pengar för att gå in på en plan, bli kritiskt granskad av domare, tvingas göra som en tävlingsledare säger och dessutom låta en publik beskåda det hela? Ja det kan man ju fråga sig……

Det kan ju tyckas vara så att tävling är ett kvitto på att man tränat hunden rätt, men det finns ju tusen hundar som INTE gör på tävling som dom gör på träning, så tävling är ju inte heller rätt ställe att mäta just hundens kunskaper på.

IMG_0550

För mig handlar det om en teamkänsla, att vi tillsammans ska prestera som bäst just på tävling. Ett test av hur allsidigt vi tränat, hur väl förberedda vi är på det oförutsedda som händer på tävling.

Känslan av att komma fram till tävlingsplatsen, vara sådär äckligt pirrig i magen, gå på toaletten tio tusen gånger, dricka kaffe fast jag druckit två liter i bilen, att prata nervöst hela tiden om totalt oviktiga saker, att vara hungrig men ändå inte vara sugen på något, att fippla med utrustningen fast jag VET exakt var jag har grejerna! Det är ju en del av det som är kul 🙂

IMG_0593

Ibland går det ju bra, ibland går det fullständigt åt skogen, men tänk vad tråkigt om allt gick på räls hela tiden? Tävling är ju ett sätt att se vad man behöver träna med på!

Det är lite som att jämföra med en solist i vilken orkester som helst, man övar och tränar på stycket man ska framföra, samspelet med orkestern, att värma upp och att sen börja spela och varenda liten ton ska sitta perfekt, intonation och ”känslan” ska vara rätt! Precis som att kliva in på en tävlingsplan!

Jag är inför varje tävling nervös, men tror att det är positivt, då blir jag lite mer ”på tå” och taggar till lite.

Men måste man inte vilja vinna då, när man tävlar? Nej, absolut inte!! Inga vinster eller priser i världen motiverar mig att tävla! Men viljan att bli BÄST då? Nej, inte heller det är det som sporrar mig att tävla! Jag vill prova och se hur väl och jag Spajk kan teama ihop.

Sen är det ju så att ju större tävlingen är, desto mer nervös blir jag, vilket i sig är en träning! För mig skulle det vara förödande att komma till en tävling och tänka ”det här ska jag vinna” för då kommer det gå käpprätt åt skogen, tror jag?? Jag har aldrig provat…. I och med att det inte är ett mål för mig så blir det liksom orealistiskt att tänka så!

IMG_0581

Jag tävlar för att jag gillar det, Spajk verkar gilla det och vi har kul ihop, sen får vi veta vad vi måste träna mer på! Plättlätt! Nu har ju Spajk skrapat ihop lite meriter, men jag har aldrig, och kommer aldrig, tävla bara för att få en tjusig titel eller en merit! Aldrig! Jag tävlar för att jag vill och tycker det är kul!

Sen är det klart jag är en tävlingsmänniska, men det tar sig mer uttryck i att jag blir så grymt besviken på mig själv när det går dåligt! Gör Spajk något tokigt, då är det ju mitt fel som inte tränat på det! Den som måste bli bättre är ju JAG, inte Spajk, han gör bara det vi tränat på!

Ja, undra om min kollega är nöjd med svaret???

IMG_0612

Till helgen är det dax, då är det tävling igen!
Tjohoo!

 

Resumé 2014

Resumé 2014!

Planerna för Spajk under 2014 var, i korthet:
Cert i bevakning och spår
Via DM i bevakning kvala till FMM (försvarsmaktsmästerskapen)
Uppflyttad ur lägre sök och starta högre
1:a pris i elitlydnad

Hur gick det då? Jo, en del gick bättre än förväntat och vissa saker gick käpprätt åt skogen!

Året 2014 började med att vi tog ännu en titel i rallylydnad, RLN F, nu får vi alltså starta i avancerad klass, en utmaning som dock inte hanns med under 2014 men nu om 8 dagar kör vi debuten i avancerad klass.

I April var det bruksdax! För min del, debut i söket och då logiskt nog i lägre klass i Ludvika, en trevlig tävling som gav mersmak, sök ÄR kul! Dagen slutade med vinst och uppflyttning, jihuu!
Carolin-amp-Spajk-4-
tack för bilden Emma

17/5 är inte bara Norges nationaldag, det var en historisk dag i mitt hundliv, det är nämligen dagen då jag och Spajk fick vårt första CERT! Jag trodde jag skulle få vänta läääänge på första certet. Det blev alltså i bevakning första certet kom, dessutom på en av mina favoritklubbar, Ljusdal brukshundklubb.

DSC_1735

Vi hann med ännu en start i bevakning, i Sandviken, men den gav ”bara” ett godkänt i betyg då Spajk och jag inte var riktigt överens om hur vi skulle bete oss på lydnadsplanen. Sen väntade en DM-helg med både lydnad och spår. En dålig lydnadslysdnad och en bruten spårtävling, DM i bruks går över två dagar och inför lydnaden på dag 2 så hade stackars Spajk fått vattensvans, så då fick vi ju lov att bryta! Usch så tråkigt det kändes när vi för en gångs skull kommit runt på spåret! För en gångs skull? Jo, vi har startat elitspår en gång tidigare, i Sandviken också, men där var vi ute 5 minuter för länge på spåret så då fick vi inte fortsätta….

Något lite oväntat med året var att vi fick äran att delta i rikshemvärnschefens utbildningskontroll, Skallet, på Villingsberg. Att gå som hundförare där var verkligen jättekul! Militära kunskaper i kombination med hund, kan det bli bättre?? Knappast om ni frågar mig! Det var en helg fylld av skratt och kamratskap! Jag fick många insikter om mig själv som hundförare och fina vitsord om Spajk. Jag vågar säga att utan Skallet hade vi inte tagit oss igenom DM och FMM på det sätt vi faktiskt gjorde.

När det gäller våra lydnadsstarter så har det inte varit särskilt prioriterat, men ett tredjepris har vi lyckats skrapa ihop i alla fall. Vi lyckas alltid att nolla något moment och då är man ju liksom chanslös!

I juni var det dax för bevaknings-DM vilket slutade med att vi placerade oss på silverplats och därmed hade vi kvalificerat oss till FMM som alltså är SM för bevakningshundar.
10453025_10152177408606623_2602183913519821036_o

I juli  var vi på ett intensivt och väldigt lärorikt sökläger, så kul och inspirerande!

10556231_324244574400309_1711455254379569596_n

I augusti åkte hela familjen till Säffle för att där tävla bevakning, men Spajk gick upp på platsliggningen och därmed var certet och championatet ett minne blott!? Första gången han gjort det? Märkligt, men ”en gång är ingen gång” så vi tränar på som förut.  Ännu en intensiv tävlingshelg i augusti var elitspår på lördag och högresök på söndagen, båda dagarna blev godkänt resultat och med det hade jag ju uppnått årets mål för 2014 i sök. I spår hade jag ju satt som mål att ta ett cert, men tji fick jag på det!

Årets FMM gick av stapeln i Boden i augusti, Spajk och jag styrde kosan norrut, och kom hem som Sveriges femte bästa patrullhund, helt otroligt galet roligt! Tre underbara dagar i Boden i glada nyfunna vänners sällskap, målet med FMM var att få godkänt resultat och inte komma sist 🙂 Så man kan ju säga att vi klarade det målet galant!

14 september är också en dag att minnas, då tävlade vi högre sök och trots att vi bara blev godkända så fick vi 10-10 på söket, men att som spårhundsekipage få 10-10 på söket är stort för mig, för i grund och botten är, och förblir, Spajk och jag ett spårhundsekipage!

September var en bra månad, för 28:e september hände det jag drömt om, men inte trott jag skulle få uppleva, då blev nämligen Spajk brukschampion! I Härnösand tog vi vårt andra cert och därmed blev han Se BCH! Fina bästaste Spajk!
FullSizeRender

I oktober gjorde vi vår fjärde start någonsin i söket, vår tredje i högresök, vilket resulterade i en andraplats och uppflyttning! Därmed var årets mål i sök uppfyllt.

Året avslutades, något oväntat med, med en start i agility?!? Tro det eller ej, men det är sant! Nu resulterade det i fyra diskvalificerande resultat, MEN vi har startat! Det var jätteroligt och vi kommer definitivt göra det igen!

En enda utställning hann vi med också, två dagar och ck i championklass båda dagarna, 2:a bästa hane ena dagen och BIM dag två.

När det gäller Dizni då? Jo, inga större planer fanns ju, förutom att hålla sig frisk vilket ju gick sådär bra, i oktober hittade vi ju en tumör på hennes mjälte. Den opererades bort med gott resultat och hon är nu piggare än någonsin. Tumören var dessutom godartad och lyckan var total, vi hoppas nu på många fler år tillsammans med fina fröken Dizni
16

När det gäller Spajk så har ju året varit innehållsrikt och varierande på ett fantastiskt underbart sätt! Underbara lilla bruna elände som gett mig så mycket glädje!

IMG_9310

Fina fröken Dizni som förgyller våra liv mest hela tiden, förhoppningsvis får vi flera år tillsammans.

IMG_9317

En hyllning till träningsgänget!

Lördag = Sökdag! 
Ja, när inte snön ställer till det förståss…. 
Just i lördags var det skare med massa tuuuung snö ovanpå, så vi bestämde raskt att vi skulle köra lydnad istället. Lite sök också, med fokus på markeringar, en riktig hit visade det sig! 
Vi styrde kosan mot fiendeland, det vill säga Läsksand, en inställning vi snabbt fick ändra på då vi bara hann börja träna på den oplogade planen innan det dyker det upp en kille och börjar ploga, snacka om service 🙂 Så på vår nyplogade plan kunde vi fortsätta träna! 
Två kamerar som smattrade ikapp gav många bilder! Planen var en tredje kamera, men på den låg batteriet kvar i laddaren…hemma…. Men fick bilder så det räcker ändå! 
Apropå sök! Jag är, och kommer alltid att vara, en ”spårnörd” det ÄR något visst när hunden bara suger fast i spåret och jobbar och jobbar för att lösa sin uppgift! Att på nära håll få se hunden jobba och lösa uppgiften, det känns som teamwork. Nackdelen, eller fördelen, beroende på humör, är ju att man tränar själv, på sin höjd så träffas man, lägger spår och fikar en stund men det är sällan nån orkar knata med runt i mina spår, antingen är dom ”för långa” eller så ska dom ligga i 4-5 timmar och vänta…. Så jag är oftast själv när jag spårar. Ibland är det skönt att sitta i skogen och filosofera, men ibland är det kul att vara flera! Så det perfekta med söket är ju att man måste vara ett gäng som kör ihop! Men ger och tar, man överlåter en del av hundens träning till träningsgänget, och de överlåter en del av träningen till mig, man ger och tar!
Att släppa kontrollen lite är, för mig, väldigt nyttigt! Att lite på att figgarna sköter sitt, gör dom fel har jag förmodligen instruerat fel eller för dåligt! 
Jag gillar mitt träningsgäng, massor!!!!! Vi ger och tar och bjuder på oss själva! En av nycklarna till framgång är just att ha kul tillsammans och att våga vara ärlig med vad man vill. Tack, tack,tack för att ni finns! 
Här kommer så lite bilder från lördagen!    
Han tog det ganska lugnt, inga rivstarter vilket jag uppskattade med tanke på hans lilla hälta…. 

Jag brukar normalt stå upp och skicka…. men här ”kände” jag att det skulle gå på tok…. Han vindade åt vänster, trots att figgen låg rakt fram, men när jag skickade honom fick jag förklaringen! Han for rakt ut åt vänster, ut i vinden och upp på en liten höjd där han sen tvärvände ner mot figgen!?! Vinden spelar oss onekligen ett spratt då och då…..

Cooool bild! 

Å så den sedvanliga självbelöningen 🙂 
Tack Camilla för bilder!
Dagen till ära hade vi lite prao´s med oss, Linda med Jersey, Maria med Cliff och så Lena med Drama och Krut. Kul med nya ansikten i gänget! 
Sedan förut är ju Tommy och Cross med, sådan husse sådan hund en sprallig hund med glimten i ögat!  

Lena är en rottisvän som har sommarhus i Furudal som hon besöker alltför sällan, men när hon är uppe så försöker vi ses! Vi har fånigt roligt ihop med våra rottisar, den ena döv, den andra mer vild än tam och så fina fröken Ego.  Vi försöker ses så ofta tillfälle ges, vi delar inte bara rasintresset, vi har dessutom samma jobb så det är inte tyst många sekunder när vi ses! 
Fina Drama! 
Å så Spajken och jag, igen!  
Jag passade på att utnyttja våra prao´s som figgar, det gick utmärkt! Här har Linda nyss blivit utskälld av Spajk. 
Här är innan jag skickade rakt och han sprang till vänster, som ni ser så ”köper” han inte min riktning…. Jag borde såklart struntat i att rikta, men jag tar det som ett tecken på att jag borde träna mer!  

Här är han uppe på höjden! 

…å DÄR har han fått vind! 

Han hittar Maria som leker glatt! 

Fina fina Spajk <3 nbsp="" p="">

Fullt ös medvetslös! 
Med i vårt gäng är också Camilla och Yoda.
Yoda övade markeringar med fast rulle, vilket funkade perfekt! 

Tommy vilar ryggen, tur det fanns stol med ryggstöd 😉 

Lena med mannen i hennes liv, förutom Björn då, Kruten Krut! 
En rottis helt i min smak, snygg, tillgänglig och förig! 

Maria och Cliff var också med, Cliff är född på FHTE och ska in på L-test i början på mars, Maria har gjort ett jättejättefint jobb med Cliff och hade jag fått testa honom så hade då jag tagit in honom för vidare utbildning. Han är förig, lyhörd, har det väl möblerat på vinden och dessutom tyst! Jag testade lite grundläggande bevakningsövningar med figurantintresse, mmmmmmmm vad det kliade i fingrarna att få fortsätta! Maria- lova mig att OM du mot förmodan får tillbaka honom så utbildar du honom till patrullhund i hemvärnet, deal????? Jag ställer upp som instruktör på stört! 

Här ser ni, jag och en schäfer 🙂
Vi hade en liten diskussion huruvida man ska släppa eller inte, men vi diskuterade en gång sen fattade Cliffen att om man släpper så får man leka mer, smart kille!  

Jag har ju sagt att jag aldrig ska ha schäfer…. Men kanske Cliff kan få mig att ändra mig?? Nåja, jag ska väl slita ut Spajk först! 
Vi körde en sväng med lilla Jersey också, hon kanske ska bli Sveriges första beagle att bli patrulhund i hemvärnet??? Hon var hur cool som helst!  

Hon hade då figurantintresse så det räckte! 
Med i vårt goa glada sökgäng är också Emelie med Arga och Bita, Mia med Lillen, Tuttan med Ella och Olga, plus då Jennie som hämtar valp i mars! Tack för att fått vara med i ert gäng, jag borde väl räknas som  fullvärdig medlem snart 😉 
Efter en energigivande fika på konditori Siljan fortsatte dagen med lite lydnad, det vankas ju tävling! 
Camilla och Yoda var först ut, det ser så himla trevligt ut!!!  

Snyggo 😉 

Ja, jo, man har inte roligare än man gör sig….. 

Fina Krut….. 

…..ville inte heller släppa….. 

…..så även vi ”diskutera” lite…..

….men även han fattade!!
Jag tycker det verkligen ser ut som han lyssnar när jag förklarar att han får bollen när han har gjort sig förtjänt av den och bara på villkor att han släpper när jag säger ”loss”! 

Efter lydnaden körde Krut och jag ett race i snödrivan! Rackarn’s vilken trevlig rottweiler!!! Jag vet inte vem som hade roligast, Krut, jag eller publiken som tittade!? 

Tack Lena för fina bilder! 

Fina Spajken! 
Ja, dethär blev ett lite svamligt inlägg, med massa ord för att fylla ut mellan alla bilder! Men för att sammanfatta så är huvudsyftet, förutom bilderna, att uttrycka min glädje och tacksamhet över att tillhöra ett gott träningsgäng! Tack! 
Tjingeling och på återseende! 

Spår och liiite mer ordning och reda!

Nu har jag dragit igång spårträning för hösten, vi har vilat helt från spår sedan vi tävlade sista högrespåret i maj… Men nu är det dax att sätta fart igen! Varje gång jag spårat säger jag till mig själv att jag verkligen borde bli bättre på att skriva spårdagbok! Att ha koll på vad jag spårat/väder/vind etc. visst, jag har ju bloggen, men den visar ju inte hur spåret går, mer hur det har gått osv. så sagt och gjort, jag införskaffade ett block som jag så fint dekorerade med bilder!

I förrgår såg spåret ut såhär :

Ett kanonfint upptag med en kort fin analys åt vänster innan sen spåret drog iväg åt höger! Ni ser stjärnorna vid de lila kryssen? Kryssen är apporter, denhär gången pinnar, och stjärnorna är de apporter han själv plockade 🙁 3 av 7 plockade han alltså själv….. INTE okej!!!! Men en klen tröst är att han liggmarkerade finfint! Han fixade terrängskiftena jättefint, ut på kraftledningsgatan och tillbaka, fixade att följa en gräsväg och inga problem att fortsätta spåra efter apporten som låg i vinkel.

 
Det som händer i spåret är precis det jag tränat på, bra va 🙂 De pinnar han missat är de han gånger då han inte gått i kärnan på spåret utan nån meter bredvid, han är aldrig längre bort från kärnan än någon meter och pinnarna plockar jag för att jag kan läsa han så väl att jag ser när han är lite ute på vift och då går jag bara rakt fram de få metrarna han har sprungit iväg vilket gör att jag allt som oftast går i kärnan på spåret, och jag är inte blind utan plockar ju de pinnar jag ser!

Men varför tar han då inte pinnarna? Jo, för han ”får” inte vinda! Det skulle aldrig falla honom in att ta en vind från apporten och gå den metern i vind för att hitta den, han går med nosen i backen hela tiden, då gånger han går bredvid spåret ökar tempot och han höjer svansen lite och ”springer” tills han hittar tillbaka, problemet är att han då fortsätter framåt och inte bakåt, hade han sökt sig bakåt hade han ju hittat de pinnar han missat, så det återstår bara att få honom ännu mer spårnoga!! För jag har velat ha en hund som ser spåret som belöning, att följa kärnan i spåret är för honom värt allt! Precis som jag vill, min teori är ju att om han alltid går i kärnan hittar han ju det som ligger i spåret, enkelt va???  Inget vindande i spåret! Det räcker med fröken D, där snackar vi vindarnas drottning 🙂 Så nu har jag ju lite jobb framför mig….att få honom att gå i kärnan, jämt! Jag har en plan!

 
Ja, det skulle ju förståss kunna vara så att han ”väljer” att inte hitta pinnarna, men det tror inte jag han gör, för de gånger han går i kärnan och hittar pinnar så blir han överlycklig, och ”ville” han inte hitta dom hade han ju helt sonika kunnat kliva över dom som han ”springer på” i spåret också?

Jag kanske är helt ute och cyklar, men så tänker jag!

Jag hade lite upptagsträning också, kanoners! Så summan av dagen var 4 upptag, 4 åt rätt håll, stupsäkert!

Ni får helt enkelt vända på datorn för att se skissen 🙂 Det röda är alltså Spajks väg!

Jag har fotat med mobilen, sen dropboxat dom in i iPaden och vidare in i bloggen, å någonstans på vägen hamnade den bilden på fel håll!

I går tränade jag lite uppletande, Spajk är rätt bra på det, alltså på själva letande….tyvärr inte lika bra på av lämningarna, så jag tränade det på appellplanen, lade ut förmål som han såg för att slippa själva ”let-momentet” utan bara springa ut, hämta, och sen lämna av.

Ett tips som jag fått av Frida Wallen, funkar utmärkt!
 
Övn. 1, solfjädern, den var lite svår…. Han bytte föremål och tramsade lite allmänt, men övning 2 gick bättre men han sprang förbi bollen och tog flaskan istället 🙁 Övningen bygger ju på att han ska ta första föremålet, utan att välja, så vi får träna mer! Men när han tramsat de två första så blev det lite ordning och han hämtade dom så fint i ordning!


Jaha, dubbletter på bilder, håll tillgodo!

 
Sista övningen blev dagens bästa! Synretning när jag la ut grejerna, sen riktade jag och skickade rakt ut mot grejerna, när han sprungit iväg rörde jag mig längs den streckade linjen så han lämnade av på ett annat ställe än där han blev skickad ifrån och han lämnade av och blev direkt skickad igen på nästa föremål. Funkade kanon! Duktiga Spajk!
 
Jag körde lite lydnad också, å banne mig tror jag nog polletten börjat trilla ner när det gäller framåtsändandet! Jag tyckte mig kunna ana en antydan till bromspunkt! Jag checkade av hela momentet för första gången på länge, ni vet jag iaf hur jag ska gå vidare! Lite kryp med vinklar, inga större problem.
 
Det var tokvarmt på planen så han blev lite trött, men han kämpade på trots värmen. De nya finfina pip-bollarna gör under för intensiteten 🙂
 
I veckan var vi också in till Falun och körde bevakning, lilla Spajk höll ju på att krypa ur skinnet av upphetsning 🙂 Kul att se!
 
Tjing för nu!
 
PS. Hemsidan är uppdaterad med lite filmer! DS.

Nostalgitripp….

På väg norrut tog vi en avstickare till Kjesäter, platsen där jag och Nicklas träffades i augusti 1998!
 
Folkhögskolan är tyvärr nedlagd, men byggnaderna står kvar, som ett minne över forna tider… Jag som är lite sentimental av mig kunde inte hålla tillbaka tårarna när vi gick över gården.
 
Jag har verkligen Kjesäter att tacka för så mycket, för utan det hade jag inte träffat Nicklas! Kjesäter är också förknippat med så många varma fina möten med människor som har satt avtryck i mitt liv. Dels från fritidsledartiden men framförallt från veckorna som konfirmationsledare. Så mycket glädje, skratt men också tårar som denna plats genererat.
 
Här är en bild över vädersträckshusen, i fönstret längst till vänster bodde jag i två år, jag kikade in genom fönstret och det kändes som tiden stått stilla!
 
På väg till ”mitt rum” passerar man kapellet, och tro det eller ej, men det var öppet! Det var känslosamt att kliva in, dofterna, ljuset och stämningen……  Vi har upplevt så mycket i detta rum!  
 
Den vackra ljusbäraren, tyvärr fanns det inga ljus att tända, men jag har fina minnesbilder av ljusbäraren fylld med ljus! Nu tror jag inte det brinner några ljus alls i ljusbäraren…. Undra vad som händer med den när hela stället säljs??? Hoppas den hamnar någonstans där den får tjäna sitt syfte igen…..  
 
En rolig bild mitt i allt sentimentala….. 
 
Jag vågar påstå att detta är ett av de vackraste fönster som finns……  
 
Vi gick en sväng runt husen och sneddade över gräsmattan, som så många gånger förr, in mot bokskogen. Det är något magiskt över bokskogen! Miatorpet stod kvar och solen silade så vackert genom löven, magiskt!
 
Jag var lite rädd att det skulle vara helt nedgånget och igenväxt, men någon sköter uppenbarligen gräsmattorna.  
 
Nicklas kikar upp mot ”sitt” gamla rum, på övervåningen bodde Nicklas under sina år på Kjesäter.  
 
Här under lönnarna fick jag en gång i september -98 ett brev…. Ett brev innehållande ett kort med middagsinbjudan, en middag som blev början på resten av mitt liv…..    
 
Klockstapeln luktade fortfarande svagt av tjära!
 
Jag kikade in i fönstern på huvudbyggnaden, det såg ut som om tiden stått stilla, att någon bara låst dörren och gått därifrån i tron att allt skulle fortsätta som vanligt…..  
 
Så mycket har hänt sedan mina år på Kjesäter, men det kändes ändå som om tiden stått stilla! Både jag och Nicklas reflekterade över att det blivit igenvuxet och att oxeln mellan vädersträckshusen blivit så stor! Men å andra sidan har det ju gått 12 år sedan vi var där….
 
Tack Kjesäter för alla fina minnen!

Bättre sent än aldrig!

Ja, bättre sent än aldrig har familjen From skaffat iPad….. 

Idag är det ju min födelsedag 🙂 Jag ”fick” inte önska mig en dammsugare sa Nicklas…. Så jag kom inte på något annat, funderade på en ny klocka eller nått roligt armband/halsband, men hur ofta har jag det??? 
Men så i morse kom Nicklas med ett stort rätt tungt paket, för tungt för att vara skor 😉 Döm om min förvåning när det i paketet låg en iPod med ett hallonrött fiiiint fodral!! Älskade Nicklas hade köpt en iPod! Nu är den ju till oss båda, men den är mest min för fodralet är ju Carolin-rött 🙂 Så nu sitter jag här och bloggar från iPaden, det går förvånansvärt smidigt att skriva! 
Sen återstår att se om det är så lätt att lägga in bilder som ”appen” lovar….
Jag sitter annars och funderar på vår nya fina bil, vissa bokstavskombinationer är heeeeelt omöjliga att komma ihåg, vårt nya reg.nr. är ett sånt….. NSR! Vi tittade på en som hade regnr. GKN och det hade ju blivit Gurkan såklart, men NSR?? Jag har ett förslag, men ni kanske är påhittigare än jag!?! 
Ja, det var väl egentligen allt… Ska bara testa att lägga in en bild också! 
Tjingeling och på återseende! 

Det är nyttigt, smärtsamt nyttigt, med film…..

Det närmar sig ju debut i elitlydnaden…. Herregud!? Vi är låååångt ifrån klara, det är banne mig lättare att räkna upp dom moment vi ev. får betyg i än dom vi inte får betyg i! Men friskt vågat hälften vunnet 🙂

Nu är vi iaf där och det är bara att nöta på! Att hålla alla elitmoment ”fräscha” är inte lätt! Men träningarna blir ju iaf varierande…..

I söndags träffades Elin och jag i Falun för lite träning, filmkameran var med och jag lekte med tanken på att låta den ligga i bilen, men ICKE, det hemska ska upp till ytan annars blir vi ju aldrig bättre! Så sagt och gjort, jag utrustade Elin med filmkamera och så fick hon det svåra uppdraget att kommendera OCH filma samtidigt, nu är ju Elin tjej så det gick ju såklart galant 🙂

När jag ikväll tränade en sväng började jag fundera på alla svårigheter jag och lilla eländet jobbat oss igenom, det var ju en hel del….

Först var det ju hans märkliga beteende som valp, att typ springa hem så fort något vart äckligt…. inte riktigt något man tror idag när han med högburet huvud stolt spatserar omkring överallt och väldigt få saker får honom att reagera!? Men iaf, det någon månad då Spajken tyckte allt var läskigt….

Sen var det ju spåret, jag trodde ju ett tag att han faktiskt inte kunde spåra, men med idogt tränande och en matte envis och påhittig som synden så har vi ju löst även den lilla detaljen…!

Vår stora stötesten är ju fria följet, SOM JAG SLITIT!!!! Herregud, han var ju typ livrädd för mitt ben och gick som en ostkrok låååångt fram för att undvika att han skulle råka nudda mitt ben! Nu idag när jag tränade i shorts kunde jag känna hans silkeslena päls mot benet, utan att tränga eller ligga på, bara liksom ”känna” mot benet *lycka* Det är ju långt ifrån bra, men numer tycker jag faktiskt att det är helt okej!

Här är iaf en färsk film på vårt fria följ, han släpper lite då det kommer störning och han ”flyter” ut i vänster halt. Han släpper vid helt om och har nån grej för sig när vi saktat av till vanlig marsch!? Men det vore ju förfäääärligt tråkigt om vi inte hade nått att träna på 😛 (obs, ironi om någon nu inte förstod det!)

Han hade ett tag total fixering på rutan, han kunde gå in på planen och låsa fullständigt på rutan och vara helt okontaktbar tills det äntligen var dax att köra rutan. Samma sak på koner, han hade en period han var helt låst på koner och knappt kunde gå fot utan att låsa på alla koner, detta har ju släppt lite nu när det är så mååååånga koner 🙂 Han insåg liksom att det inte var lönt att springa iväg mot alla koner när man sen inte vet vad man ska göra när man väl står vid konen….

Å så vår totala hjärnsläpp på apportering ett tag, med tveksamhet och allmänt trams… Men tillsammans har vi löst även det!

Nu har vi våra stadge-problem, stå är stå, sitt är sitt och ligg är ligg, svååååårt säger Spajk! Alltså inte själva orden, dom kan han, men just att vara stilla i den positionen matte bestämt. Vi har backat och tränat stadga, det har gett resultat men det är fortfarande känsligt och han har lätt att steppa lite… Stå,sitt ligg under marsch är ett svårt moment! Dels känner jag att jag inte får plats att gå, det ska hända så mycket på så få meter och känslan är inte alls på topp, men med hjälp av Elin och filmkameran fick jag iaf se hur det ser ut och det ser bättre ut än det känns! Som tur är 🙂

Ett annat återkommende, men kärt, problem är ju att han ibland använder benen mer än hjärnan! Men hellre en hund som springer runt med svansen i vädret än en som går och ser tryckt ut bredvid sin förare… Jag tänker att om han är lika lycklig som han ser ut så är det bra 🙂

Men det är så lätt att bara låta honom vara, han ställer inte till något utan sköter sig, fast han nog är lite allmänt olydig….jag borde nog ha mer ”koll” på honom, han får dra i kopplet och han behöver inte alltid vänta på ”varsågod” för att gå ut, han får hoppa in i bilen utan kommando och vara lite sådär allmänt busig…. Eller busig, snarare charmig 😛

Sen funderar jag en del på det faktum att Spajk är första hunden jag kört upp till högre klasser…. Jag hävdar fortfarande att det är helt och hållet hans förtjänst! Men så häromveckan snubblade jag över ett inlägg till en blogg jag följer, som så totalt motsäger det jag hävdar att det är Spajkens förtjänst att vi om några dagar ska starta elitlydnad.. läs och begrunda
http://www.boggas.se/din-hund-ar-grym-for-att-du-ar-det/
För övrigt en heeelt fantastisk fotograf och kelpieälskare!

Jag hävdar dock motsatsen fortfarande och ger mycket av äran åt Maria som valde en så bra hane till fina mamma Ochra! (Spajks syster ska för övrigt paras, spännande värre!!!)

Det jag gör funkar uppenbarligen för den individ Spajken är, vi har liksom ”klickat” han och jag, på alla plan. Han är en så tacksam hund att träna, köper belöningar av olika typer, bollar, kongar, lek, godis. Han funkar att köra klicker på, dock har jag aldrig testat att shejpa, något jag testade på Dizni med blandat resultat… Hon lägger sig i de lägen där hon vill ha något, en svit av ett försök till att shejpa in liggmarkering 🙂 Rätt charmig om ni frågar mig!

Jag vill ju tro att Spajk är en rastypisk kelpie så tillvida att han är framåt, nyfiken och framförallt, vill vara tillags, han liksom vill göra rätt och anstränger sig för att göra rätt, förhoppningsvis är då hjärnan det starkaste intrycket och han står still och tänker och inte låter benen tala, för då blir det lite spring….

Som sagt, det närmar sig debut i eliten och jag har som sagt inga som helst förhoppningar om några större framgångar, men det är kul att tävla 🙂 De sista dagarna har inte direkt haft fokus på hundträning heller, några rackarns vindskivor skulle på plats och sommar i Rättvik innebär massor med roliga evenemang att besöka! Men nu är vi anmälda och jag tänker inte banga! Nu kör vi 🙂

Jag och Elin har lite planer när vi väl klarat av dessa tävlingar, nu ska här tränas bevakning så vi kan sopa banan med motståndarna på kommande tävlingar 😛 Typ…eller nått 🙂

Ja, det är klart det är kul att vinna, men för oss spelar det faktiskt inte så stor roll, för mig är känslan och samspelet det viktiga!

Nu sitter jag mest och ordbajsar i väntan på att youtube ska ladda upp mer film, men jag tror jag ska gå  sista vändan med hundarna innan läggdax, att sitta här och ordbajsa glädjer ju knappast nån, även om jag för den delen skulle kunna skriva ett långt icke hundrelaterat inlägg om dagens tandläkarbesök! Kanske vore nått??

Ny dag, nytt försök! Här kommer iaf filmerna.

Här är en film på dumma Zäta…. han har som sagt svårt med stadgan… o så har jag tyckt att han känns lite ”trängd” och inte är sitt vanliga frimodiga jag!? Men vi körde en sväng igår och då tyckte jag det kändes bättre, dessutom läste jag regelboken och fick se att det ju var 10 meter mellan konerna och inte 5 som jag har tränat på 🙂

Sen en kort film på rutan, han har ju haft vissa svårigheter med att stå still vid konen och att ligga stilla i rutan….

Ja, det var allt för nu! På återseende!

Funderingar….

Jag har känt ett behov av att uppdatera bloggen, men har inte haft något att skriva?! Men så nyss kom jag på något att skriva om!

Nån har sagt till mig att jag som ”pepp” inför kommande tävlingar ska titta tillbaka på gamla protokoll och plocka ihop en ”drömtävling”, ta alla de bästa betygen och se vad det blivit om allt klaffat på en och samma tävling!

Här kommer en liten summering, jag har ju på alla brukstävlingar klarat uppflyttning på specialen och iom att vi tävlar olika grenar så är det svårt att jämföra, i patrull är specialen värd lika mycket koff på alla tre delarna (koff 12 på patrulleringen, koff 12 på spårupptag och koff 12 på spåret) medans det på rena spårtävlingar ju skiljer en hel del….

Men ett drömresultat på specialen vore ju: 7/7 på upptag, 9/9 på spår och 9/9 på upplet, vilket alltså ger en summa på 274 jämfört med det bästa vi haft hittills 271… differensen mellan sämsta (261,75 poäng) och bästa (271 poäng) är 9,25 poäng, så vi håller en jämn nivå på specialen! Ett snitt på 266,375, alltså en marginal på uppflyttning med ca 10 poäng. OM det nu inte då vore för totalpoängen….

Men en ”dröm-lydnad” på våra högretävlingar vore :
Fritt följ  8/8 = 32
Ink          9/9 = 36
Framåt    6/6 = 24
kryp     7.5/8 = 31
skall    10/10 = 20
tung         9/9= 27
hopp    10/10= 30
plats   10/10 = 40
En summa på 240 poäng, fina poäng om vi ”sätter” allt på en tävling 🙂

På våra högretävlingar har vi haft 190 poäng, 211 poäng och 200,50 poäng på lydnaden, alltså ett snitt på 200,5 poäng.

Ett maxresultat på ett högrespår skulle kunna vara 274 poäng på specialen och 240 poäng lydnad vilket ger en uppflytt med 34 poängs marginal! Det skulle ju sitta fint….

Vi behöver alltså höja vår lägstanivå för att fixa en uppflytt, men vi har ju sommaren på oss 🙂

När det gäller lägre då? 3 spår och 2 patrull var vi tvunga att göra innan vi satte uppflytt.

En ”drömlydnad” vore:
Linförighet       9/9,5 = 37
Framförgående 8/6.5 = 21,75

Läggande         10/10 = 20
Inkallning        10/10 = 20
Kryp                7,5/7,5 = 37,50
Apportering     10/10 =50
Hopp                10/10 = 40
Platsliggning    10/10 = 50

En totalsumma på 276,25 poäng, tjusigt!

Vi har haft lydnadspoäng 126,25 poäng, 239,50 poäng, 218 poäng, 153,5 poäng, 120,50 poäng, blandat resultat kan man väl säga? Ett snitt på 171,55 poäng, vilket alltså inte räcker till uppflyttning, så vi kan väl säga att vi haft tur som prickat en bra lydnad då och då 🙂 Men vi toppar med 239,5 poäng, då med en nolla på krypet….Lägg på 37,5 poäng och vi landar på 277 finfina poäng 🙂

När det gäller specialen på lägrespår så hade vi toppat på 300 poäng då vi fått 10 på alla specialmoment vid någon tävling, tyvärr inte på en och samma tävling…. men våra specialpoäng har sett ut såhär, 297 poäng, 279 poäng, 271 poäng, ett snitt på 282,33 vilket med god marginal är uppflyttningspoäng!

När det gäller specialen på patrullen har den sett ut såhär om det vore en drömtävling:
patrullering med spår 8/8 = 80
spårning                 10/10 =100
patrullering          8,5/8,5 = 85 
Summa 265 poäng, vår toppnotering är 265 poäng, där kan man ju konstatera att allt stämde 🙂 Vår lägstanotering är för övrigt 220 poäng vilket räckt till uppflytt.

En sumering är ju att specialen inte är vårt dilemma utan lydnaden… Bara att nöta på!

Vi har ju tävlat en del lydnad också, med blandat resultat!

En drömtävling i trean vore:
Sittande i grupp 10 = 20
Platsliggning     10 = 20
Fritt följ               8 = 32
Sättande             10 = 30
Inkallning          10 = 30
Rutan                8,5 = 34
Hopp apport     9,5 = 28,5
Metall                 7 = 14
Vittring               8 = 32
Fjärr                    7 = 28
Helhet                  8 = 8
Summa 276,5 finfint värre!
Vi har ju några riktigt dåliga tävlingar i trean, vi klarade oss ju med nöd och näppe med 1,5 poängs marginal upp till eliten….

Lydnaden klass 2:
Platsliggning  10= 40
Fritt följ           8 = 24
Läggande       10 = 10
Inkallning       10 = 20
Rutan              10 = 30
Apportering     9 = 18
Hopp              10 = 20
Fjärr              9,5 = 19
Helhet              8 = 8
Summa 189 poäng. 11 poäng från max om allt stämt på en och samma tävling….

Vi har haft 158 poäng, 175 poäng, 114,5 poäng och 147 poäng, som bäst alltså 175 poäng. 25 poäng från max!

Jag kanske har lite fel inställning, men för mig handlar det om att ta mig till eliten, väl där kan jag slipa och fixa momenten så tiorna droppar in! Inga LP på vägen utan upp till toppen så fort som möjligt. Med Dizni tänkte jag lite annorlunda, för där insåg jag att vi aldrig skulle komma till eliten, där lade jag tid på att bl.a. ta LP1.

Nu när det diskuteras hej vilt om bedömningar hit och dit, jag tittade på resultaten från SM i lydnad och det är ju väldigt många som ”bara” har typ mellan 5 & 7 på fria följet, på ett SM?? Nog för att det är en tuff bedömning, men OM man tillhör landets främsta lydnadsekipage så nog borde man prestera bättre än så på ett SM, det var ju inte heller ett ekipage utan ett gäng som låg i dom trakterna….

5, 5, 5, 5.50, 6, 6 är betygen på fria följet för Mara Brandell som vann SM, det bästa betyget på fria följet är en 8:a iaf vad jag kunde se… Nu är ju fria följet oerhört komplext moment med många olika delar plus att det är ett förhållandevis långt moment! Men ändå?

När det gäller lydaden har jag absolut inga planer på att kvala till SM, lydnadschampion borde vi fixa men sen har jag inga högre ambitioner!!

Jag är nog inte ens sugen att ens försöka kvala till nått SM alls…. Jag vill etablera oss i elitklass i patrull, spår och lydnad och där hålla en jämn hög nivå, helt enkelt höja vår lägsta-nivå. Jag har ju en bit kvar, minst sagt! Inte ens startat elitlydnad, inte ens uppflyttad ur högrespår och inte ens startat patrullelit… men inom nån vecka har vi iaf debuterat i elitlydnad! Innan sommaren är slut har vi startat patrullelit och förhoppningsvis snart uppflyttade ut högrespår!

För mig är känslan så oändligt mycket mer värd än alla poäng i världen! Att ha en schysst känsla och att vara ett ”team” jag och Spajk!

Jag har funderat lite på det här med ”framgångar”… jag är jätteglad för alla som gratulerar och delar glädjen med mig. Jag delar gärna glädje med alla som gläds med mig!  Men för mig är tävlingar en bonus, att dela vardagen med Spajk och ta emot all den glädje han ger, det är värt absolut mest!

Att varje morgon mötas av en viftande svans och en blick som säger ”heeeeej Matte, ska vi göra nått kul????” Eller när han kommer springande med en leksak och en blick som säger ”snääääälla matte, vi kan väl leka?? Bara en liiiiiten stund??”

Det är värt ALLT! Tävlingar är bonus, det som också är värt massor är det ”viktiga” han gör i hemvärnet, ex. eftersök efter försvunna personer. Anhöriga struntar nog fullständigt i om han sitter lite snett eller tuggar lite på apporten….

Visst jag gillar att träna, att peta i detaljer, men det är bara sålänge det är ”VI” som gör det, inte jag och mitt tävlingsredskap, utan jag och en del av mitt liv……

Nu är midsommarhelgen över och jag har börjat min semester, jag har fortfarande svårt att vänja mig vid semester!! Vi ska fortsätta projekt ”åsen”, taket ska kollas och altanen ska färdigställas. I mina planer ingår också en del fysträning för egen del och så träning av lyckopillret såklart!

På återseende!