månadsarkiv: september 2012

Dizni hälta och rehab!

Nu äntligen kommer hela historien om Dizni´s hälta!
 
Det hela började i påskas, jag var i småland och promenerade och då ser jag att hon markerar på vänster bak?! Jag tänker att hon kanske legat konstigt i bilen men blir ändå lite fundersam…. Det syntes mest i skritt, hon fick liksom anstränga sig för att ta steget framåt och använda svansen för att liksom ta fart med, svårt att förklara med ord, men det såg ansträngt ut när hon gick.
 
Det var då inte många veckor kvar till vi skulle på övning och jag ville såklart ha med mig henne på övning!
 
Väl hemma igen så resonerade jag och Nicklas om hur vi ska göra, jag vill kolla upp henne innan övningen, sagt och gjort, jag bokar tid i Falun för en koll. Varken jag eller Nicklas kunde minnas att hon gjort något som kunde orsaka hältan, inget hopp eller nån annan skada. Hon verkade inte heller ha ont, vi klämde och kände men icke!
 
Väl inne på djursjukhuset nån vecka senare får vi träffa en jättetrevlig ortoped som heter Lennart, han gillar rottisar, Dizni gillade Lennart 🙂
 
Han klämde och kände också, precis som vi gjort sen fick vi springa! Fram och tillbaka i korridoren, han gjorde böjprov på alla leder och vi fick springa ännu mer, han hittar inget uppenbart men tror att det sitter i ryggen, vilket jag också misstänkte, så vi röntgar ryggen för att se om vi hittar svaret där, men icke! Röntgenbilden visar en finfin ryggrad, han berömmer hennes rygg och säger att han inte kunnat utläsa av plåten att ryggraden tillhörde en 6,5 år gammal hund! Inga trasiga diskar och inte en tillstymmelse till pålagringar, vi utesluter därmed L7S1, skönt!
 
Men frågan kvarstår, vad är det som orsakar hennes rörelsestörning?? Jag frågar om övningen och han tittar på mig som om jag kom från yttre rymden! ”Den där hunden ska absolut inte vara på övning, hon skall hållas i stillsam rörelse, hon ska ha gott om utrymme och definitivt inte ligga och bli kall” Så tji fick jag, ingen övning 🙁
 
Med hans ord ringande i öronen insåg jag att det kanske faktiskt är något allvarligt fel på henne… Vi remitteras till fysioterapeuten Marie för att se om hon hittar något konstigt.
 
Första besöket hos Marie var jag inte ett dugg imponerad av, hon hittade ingenting, förutom möjligen begynnande artros i vänster höft, vi diskuterar ev röntgen av höfterna….men hon underströk också hon vikten av ”aktiv vila” och hon skulle absolut inte ligga trångt eller bli kall, så även hon avrådde från övning….
 
Då var det en vecka kvar till övning och jag stod utan hund inför övning och problemet att hitta ytterligare en hundvakt, det löste sig på bästa sätt, men det var några svettiga dagar innan det var löst!
 
Efter övningen påbörjades projekt rehab! Första åtgärden var bantning och fysträning, fysträningen bestod av ligg-stå/sitt-stå i 5 repetitioner flera gånger på dag. Skritt-träning i vegetation så hon lyfte benen högt. Massage och stretching så ofta vi ville. Redan efter nån vecka började hon muskla på sig mer, skönt!
 
Första återbesöket var bra, vi fick beröm och vi kom överens om att börja gå i treadmill, typ löp-band fast i vatten. Det var inte billigt, men vad gör man inte?!???
 
Vi diskuterade mycket jag och Marie om orsaken till störningen, men Marie sa att det helt enkelt kan vara så att det är en förslitning, hon är ju iof inte lastgammal, men 6,5 år för en stor hund som inte direkt varit någon soff-hund. En jämförde med en snickare som hela livet snickrat, då säger kroppen ifrån förr eller senare. 
 
Det Marie konstaterar är att Dizni avlastar vänster ben genom att ta ett längre steg med höger, och en möjlig anledning är begynnande artros i höftleden, men absolut inget som hon är 100% säker på, men det är en rimlig förklaring.
 
Vi fortsätter fysträna och ser resultat snabbt, hon sätter mer muskler och blir överlag piggare!
 
Dizni var väl ”sådär” förtjust i treadmillen…..  

Ibland kändes det lite tröstlöst när vi inte hittade något fel, jag ville ju kunna säga: Äh, det är bara en sträckning, eller det är bara en muskelskada, men ingenting hittar Marie, hur mycket hon än böjer och sträcker. Jag började ifrågasätta mig själv, är jag hypokondrisk? Hittar jag på? Är hon överhuvudtaget halt?? Men Marie stöttar och säger att något är ju fel, det syns ju på henne, framför allt så blir det bättre med träning, så då är det ju något fel. Jag får creed för att jag kom i tid så det inte hunnit bli belastnings-skador på andra leder i kroppen.
 

 
Efter fyra gånger i treadmillen är det semesterdax för Marie, så vi fortsätter att träna själva, nu är ju inte fröken någon vän av bad, eller fysisk aktivitet överlag! Så det är lite trist att träna när hon är minst sagt motsträvig 🙁 Men vi kämpar på och när det är dax för första besöket efter sommaren är det idel rosor till oss, Dizni har gått ner i vikt och satt fina muskler <3 nbsp="nbsp" p="p">

 
Sista passet i treadmillen kör hon maxfart! Underbara Dizni!
 
Efter en rejäl genomgång av leder och muskler konstaterar Marie att hon får betraktas som färdigrehabliterad, bättre än såhär blir hon inte. Dizni får massor med beröm av Marie, en mycket trevlig och framförallt hanterbar hund 🙂
 
Marie föreslår Omega3-olja och ev. glucosamin för att smörja lederna lite, vi kör på Omega 3, både till Dizni o Spajk.
 
Folk i vår omgivning har reagerat på att Dizni är mycket piggare (och smalare!!) och vi kan inte annat än hålla med, hon har en annan glimt i ögonen, hon bjuder upp till lek på ett annat sätt än tidigare, så något har ju varit knas med henne.
 
Efter sista besöket beslutar både vi att låta henne vara med på övning, så två veckor efter sista behandligen var det dax för övning. Förläggning inomhus gjorde att jag kände mig supersäker på att det skulle gå vägen och att hon skulle hålla.
 
Nu blev det tyvärr inte så, med facit i hand konstaterar vi att hon höll ungefär ett dygn av fyra på övning 🙁 Dag två var hon halt igen, och avlastade vänster ben genom att ta ett längre steg med höger, alltså tillbaka på ruta ett igen 🙁
 
Inte ett dugg roligt, jag var så säker på att det skulle fungera!
 
Jag pratade med mitt hundbefäl och tillsammans tog vi beslutet att detta var Dizni´s sista övning, kommande övning är vecka 10 och då i vintermiljö och då ska hon definitivt inte vara med. Så med sorg i hjärtat konstaterade vi att hennes karriär som tjänstehund i hemvärnet är över….. Jag har ett inlägg på gång om övning, den som väntar på något gott 🙂
 
Vad händer nu då? Jo, hon ska såklart fortsätta tränas, aktiv pensionär! Hon behöver hållas igång, musklad och i god kondition.
 
Efter att ha haft Dizni halt i 4 månader så har vi lärt oss massor, att koppelpromenera Dizni är ingen konst, inte heller att hålla henne i stillhet. Men både jag och Nicklas bävar för om samma sak skulle hända Spajk?! Vi har fått oss en rejäl tankeställade om detta med förebyggande och uppbyggande träning!
 
Ja, det var allt för nu, på återseende!