Ett icke-hund-relaterat inlägg?!

Hör och häpna?! Här kommer ett inlägg som bara handlar om MIG!
 
Men innan ni börjar läsa så vill jag bara skicka med er mina tankar… Dethär är MIN blogg, jag skriver exakt VAD jag vill och bara det JAG vill! Det är mitt utrymme att skryta om Dizni, Spajk och allt det jag vill skryta om! Mitt utrymme att ventilera saker och jag har valt att ha den öppen för alla, har tänkt att det skadar väl ingen att läsa mina små funderingar?! Kommentarena är inte jättemånga men jag vet på ett ungefär vilka som är inne och läser.
 
Enda gången jag VET att mina inlägg skapat diskussion är när jag en gång jämförde en hemvärnsövning med träning på klubben, att jag som hundförare i hemvärnet fick massa beröm och uppskattning kontra på klubben där det ibland snackas bakom ryggen och men avundas varandras framgång och nästan ”hoppas” att det inte ska gå bra för klubbkamrater…. Det är det enda inlägget jag VET skapat lite diskussion, annars är det väl rätt slätstrukna inlägg antar jag, kanske underhållande för nån och kanske inspirerande för nån, vad vet jag?!  
 
Nåväl, nu kommer ett ego-inlägg!
 
Jag förväntar mig inte massa hejja-rop och kommentarer, men se det som inspiration!
Nåväl, dethär inlägget handlar om något som tjejer brukar oroa sig för och det är vikt! Eller snarare ÖVER-vikt…. Eller som skämtsamma kaptener brukar säga ”Inte överviktig, utan jätteviktig”
 
Jag med mina dryga 170 cm över havet har ju rätt att väga ett helt gäng kilo… Enligt bmitest.se
borde jag väga ungefär 75 kg för att inte räknas som överviktig. Ja, jag VET att det inte bara handlar om vikt utan om hur själva kroppen är konstruerad, men just i detta fall handlar det om siffror på ett papper, eller digitala siffror på en våg. I mitt fall visade vågen åt skogen för mycket, enligt bmitest.se visade det övervikt…. Ja, när jag ser bilder på mig själv så kan jag hålla med! Inte nog med att jag vägde mycket, jag hade grymt dålig fys också! Orkade ingenting och framförallt i hemvärnet kände jag mig som en belastning i gruppen då jag inte orkade hålla samma tempo.
 
Som nån gräns för mig själv har varit när jag börjat få leta kläder bland ”big is beautyful” typ, när inte de ”vanliga” storlekarna inte räckt…
 
När jag letade bilder på mig själv så hittade jag inga ”fet-bilder”…dom är nogsamt raderade… Hittade några enstaka där jag iaf upplevde mig själv som rätt okej, men fortfarande inte normal-viktig! Men dom fick vara kvar i datorn just för att jag upplever mig som rätt okej på dom bilderna…
 
Här är utställning i Borlänge i maj, kolla överarmarna?? O så magen förståss…. iof någsamt kamoflerad i rutig skjorta.
 
Men HÄR snackar vi bild……Shit pomfritt!! Den är från kennelträffen i våras!?
 
Fler bilder, inte snyggt!
 
Från tävling i Ockelbo i september…. 
 
 
 
Ja, ni är med på tåget va??? Ni fattar vad jag menar? Övervikt…..
 
Jag har ju genom mitt fina arv fått en benstomme värdig en bodybuilder, inga tunna spinkiga ben här inte! Rejäl på alla håll och ledder…. Modell lagårdsdörr liksom 🙂
 
Jag kommer aldrig hur mycket jag än går ner i vikt beskrivas som ”jamen du vet, hon den långa slanka” Snarare ”du vet hon, den långa lite rejäla
 
Ibland har jag av barn fått höra ”fröken, har du en bebis i magen” jag har skrattat bort det, men nog fasen sitter det en liten tagg kvar i hjärtat!
 
Vi har ju i familjen From iaf gjort ett rejält försök att gå ner i vikt, det lyckades via viktväktarna och jag gick ner x antal kilo och hamnade nästan på gränsen till ”normalvikt” enligt bmi. Men sen är frågan vad som hände??
 
Men i höstas fick jag nått ryck, helt utan att funderat särskilt mycket eller ens haft nått mål började jag ersätta mat med nutrilett. Jag tror det var nån vecka Nicklas var borta och vi inte åt gemensamt
 
Som jag ser det så finns två sätt att gå ner i vikt, eller det kanske bara finns dessa två sätt? Iaf, alternativ 1, ät som förut men träna som en liten galning, eller alternativ 2, motionera som du gör och ät vettigt! Jag kände direkt att alternativ 1 inte riktigt fungerade, jag har inte tid att lägga massa timmar på gymmet och vad händer om man går ner i vikt och sen slutar träna? Så då återstår alltså bara alternativ 2, att äta vettigt! Nu kanske inte nutrilett räknas som vettigt, men jag körde igång efter att noggrant ha läst på! Kilona började så sakta rasa, jag körde bara deras shake´s i några veckor, inte slaviskt utan när det passade, ibland ”måste” man ju äta, typ på hemvärnsövning! På helgerna har jag ätit vanlig mat också, men ändå tänkt till på vad jag ätit.
 
Den största skillnaden jag märkt är att jag är inte lika hungrig, jag orkar inte äta lika mycket som förut, och det är väl bra? Att äta på jobbet är ju en förmån, där finns en salladsbuffe som är jättebra, bara att lassa på med grönt!  
 
Vågen visade så sakteliga mindre och mindre, jag började äta vanlig mat igen, vågen visade mindre och mindre även att jag åt normal mat, skönt!
 
För nån månad sedan frågade kollegan Linda om jag inte skulle hänga med till Koppjärk, det lokala gymmet på pump-it, ett skivstångspass till musik. Jag hängde på, orkade ingenting men tyckte det var kul! I samma veva började jag också att jogga, springa skulle jag inte kalla det, men iaf jogga! Målet var första att orka jogga 5 km utan att gå, det gör jag nu 🙂 Inte fort men på drygt 30 minuter hinner jag 5 km, nästa mål är att orka 1 mil! Så långt har jag aldrig sprungit! Som mamma sa när jag var hemma på höstlovet ”men du som aldrig gillat att springa långt” och det stämmer! Jag hatade allt vad långdistans hette när jag var liten, jag sysslade med friidrott, längdhopp och tresteg. Lite fotboll också, men det är ju inte samma monotona tillryggaläggande av kilometer.
 
När det gäller reaktioner från omgivningen är det vissa som sett det, några få som kommenterar och så några som inte ens sett det! Det gör mig inget alls, jag struntar i vilket, men känslan inombords när jag under höstlovet kunde köpa byxor i inte bara EN storlek mindre utan TVÅ!!! Ja, då är det rätt coolt 🙂
 
Det är inte så att jag direkt ber folk ”ta kort på mig” snarare så att jag undviker det…men just med tanke på detta inlägg har jag dels bett Nicklas ta några kort och så har jag själv på värsta fjortis-maner tagit lite kort med mobilen….
 
Det roliga, men samtidigt lite tråkiga, är ju att kläderna i garderoben inte längre passar, ett angenämt problem javisst, men det är ju kläder jag gillar som numer inte riktigt passar!
 
Jag tänker inte ha någon gissningslek, men det är ca 10-11 kilo som försvunnit…. Jag kan också meddela att jag nu om man ska tro bmi ligger preciiiis på gränsen till normalvikt! Så när ni tittar på bilderna tänk på att jag är nääääästan överviktig 🙂 
 
Jag har valt att använda bmi som någon form av måttstock, för det är något alla kan relatera till, kika in på bmitest.se och testa er själva.   
 
Nicklas frågade häromdagen om jag hade kvar några mått från viktväktartiden och det hade jag! Det hade försvunnit åtskilliga cm….
 
Framförallt så syns det! Inte bara på kläder utan jag ser det bl.a. på att mina nyckelben är mer accentuerade och i ansiktet…kul!
 
Nya jeans, två storlekar mindre, en skjorta en storlek mindre än vanligt 🙂
 
 
Ja, å sen då….. träningsbilder…. Det här är normalt något jag INTE gör, d.v.s. expoalterar mig själv, men bara för att ni ska få en bild av att det försvunnit lite Carolin…. 
 
Å så en skojbild….. 🙂 Jag sträcker ju ryggen lite, men bara för några månader sedan skulle jag aldrig ens tänka tanken på att ens be Nicklas ta kort på mig!
 
Nu är det ju så att jag inte gått omkring och sett mig själv som överviktig, jag har nog alltid haft ett rätt okomplicerat förhållande till min vikt. Jag har alltid varit glad över mina 174 cm, men min vikt har jag nog inte lagt så mycket vikt vid, vitsigt va?? Men iaf, det har nog varit mer att jag inte orkat så mycket, fasan inför varje hemvärnsövning om det ska stå ”fys” på schemat, eller nån lång jobbig strids-skjutning med massa förflyttningar. Så en väldigt positiv bi-effekt av viktminskning har varit att jag numer törs gå och träna utan att vara klädd i modell ”tält” och jag orkar springa!
 
Ofta när jag sett folk gått ner massor i vikt har jag tänkt ”åååhhh, det skulle jag också vilja göra” men liksom inte tagit tag i det, men nu är jag ju själv där!?
 
Ja, visst har jag varit hungrig, visst har jag haft dagar då jag syndat och ätit massa dumt, visst har vågen ibland visat plus fast den borde visa minus…men det är ju ändå slutmålet som räknas! Jag har slaviskt varje morgon klivit på vågen och skrivit vad den visar, jag har sett varje minus som bra, men även dagar som inte visat plus utan som visat samma som föregående dag som ”bra” dagar.
 
Nicklas frågade häromdagen om jag mår så fantastiskt mycket bättre som ”alla” säger man gör när man går ner x antal kilo, men nja, jag vet inte jag??
 
Å alla olyckskorpar nu då, som kraxar om att ”jaja, det går väl över, det är bara en tillfällig 35-årskris, hon är snart tillbaka igen, med några kilo som ränta” Ja, vi får väl se? Jag måste ju tro att detta är en bestående förändring, annars vore jag väl dummare än tåget??
 
Tänk, inte ett ord om hund? Fast jo, Dizni är med när jag springer Spajk är på tok för snabb, så honom får Nicklas springa med 🙂
 
Sen funkar det ju att gå till gymmet nu på vintern när det inte hundträning varje kväll i veckan, men å andra sidan så är det ju ljusare på våren/sommaren så då hinner jag ju springa antingen innan eller efter hundträningen 🙂
 
Nu väntar iaf lite hundträning! Körhallen here we come!  
 
 
 
 

4 reaktion på “Ett icke-hund-relaterat inlägg?!

  1. Anonymous

    Skit SNYGG kropp 😉 jag är lite avis. Och du kommer att fixa dina mål galant 😉 Jag blir även taggad till att börja träna lite mer.

    Kram kram
    / Camilla

    Svara
  2. samiogrimm

    Duktigt, syns verkligen skillnad! Men, att ganska snabbt kunnajogga 5 km.. Jag har sprungit regelbundet i ett halvår snart, och jag kan fortfarande inte jogga längre än 500 meter utan att vila.. Sedan kan jag ju springa ett par hundra till, och några till, osv, men 5 km känns många år bort. Men det är nog mig det är fel på.. 😉

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *